Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Laddat drama om skuld och ansvar

/
  • Skådespelarna Sofia Snahr och Marcus Vögeli, studenter vid Teaterhögskolan i Malmö, spelar de klassiska teaterfigurerna Medea och Oidipus som har stoppats in i samma pjäs, Mamma, pappa, blod, skriven Alexandra Loonin. Det är en pjäs om handlar om skuld, skam och om att vara sann mot sig själv.

Kulturmagasinet:
Mamma, pappa, blod
Manus: Alexandra Loonin
I rollerna: Marcus Vögeli och Sofia Snahr
Regi: manusförfattaren och skådespelarna

Annons

Huvudpersoner i två av antikens klassiska dramer, Medea och Oidipus, har plockats in i ett modernt förhörsrum. Båda vill bli straffade för det hemska de gjort, men det är bara en som kan bli straffad. Det är upplagt för en märklig tvekamp. Någon ska bort

I tragedin Medea av Euripides så förgiftar Medea av svartsjuka den prinsessa som hennes man Jason vill gifta sig med, och sedan dödar hon sina barn. Oidipus dödar sin far och sedan gifter han sig med sin mor, men det får han veta i efterhand.

Oidipus finns redan i rummet när pjäsen börjar. Lite nervöst repeterar han för att kunna berätta om sina dåd på ett självsäkert och trovärdigt sätt. Att han först dödade sin far och sedan "knullade jag min mamma". Han vill bli fälld.

Medea släntrar självsäkert in och berättar målande hur hon dödade sina barn, tre och fem år gamla. Hur de vaknade med hennes händer om deras halsar. Att de inte anade att deras mamma skulle mörda dem.

De försöker bräcka varandra.

Medea berättar att hon styckade sina barn och bredde ut dem som en liten köttbuffé och satt sig och väntade på sin man Jason, för att se han hans min.

Oidipus kontrar med att vällustigt och bildligt berätta om hur kan skulle ligga med sin mamma igen, om han fick chansen, för att det var det bästa han hade varit med om.

De försöker förlöjliga varandra gärningar. Visar upp en stenhård mask.

Både Oidipus och Medea ställer frågan om varför den andre inte tar livet av sig om det var så hemskt det de hade gjort. Det kommer inget direkt svar.

Det kommer en vändning där Medea försvarar Oidipus handling med att ansvaret egentligen var hans mamma.

Han vill inte prata om sin mamma. De tystar varandra med väsningar. Så kommer frågan om Medea är rädd och om hon är ensam. Det kommer ett nej som svar. Här blir det en scenförändring. Marcus Vögeli, som spelar Oidipus, tar rollen som Jason och tillsammans med Medea spelar de upp en scen som visar hur mycket han och Medea älskade varandra. Det slutar med att Jason säger att han älskar en annan och ska lämna henne. Medea blir förtvivlad och försöker locka tillbaka honom.

Tillbaka i nutid och i förhörsrummet konstaterar Oidipus att Medea är god och allting var Jasons fel.

De två mördarna dras till varandra. De förnekar det i omgångar. Oidipus säger att de ändå inte kan vara ihop för de kommer att förstöra varandra. Och någon av dem ska fällas för sitt dödande.

Oidipus ger med sig och erkänner sin kärlek, men bara om Medar lovar att hon alltid ska vara kvar. Det gör hon. Hon ska aldrig släppa honom. Det stålar av lite kärlekslycka. När de kramas och förlorar sig i varandra drar sig plötsligt Medea undan, trots allt hon har lovat. Allting kommer ikapp Medea och hon börjar maniskt erkänna sitt brott igen. Det blir tumult. Fysiskt.

När förhörslampan tänds står Medea nu nästan gråtande och erkänner sin skuld. Att hon dödade sina barn, deras egen mamma.

När det blir Oidipus tur så står han bara där, han har ingenting att säga.

Alexandra Loonin, student vid Teaterhögskolan i Malmö, har skrivet en intensiv och intressant enaktare som behandlar frågor om skuld och skam, och om olika roller som vi försöker spela. Och hur det går när man inte visar en sann bild av sig själv, eller kanske inte är medveten om den. Det är inte ett helt glasklart slut, men pjäsen är överraskande bra.

Skådespelarna Sofia Snahr och Marcus Vögeli, också teaterstudenter, spelar sina roller väl. Dialogerna flyter och de är tydliga i sina rörelser när de utnyttjar scengolvet. De är bara i de våldsamma och skrikiga scenerna som deras bristande erfarenhet låter tydligheten ta stryk.

Annons