Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mörkt drama om flyktingpojke

/
  • Marie-Thérèse Sarrazin och Eila Boholm återger flyktingpojken Warsamas berättelse.

Teaterrecension
Teater Soja: Flyktfåglar
Manus: Sofia Andersson (även regi) och Jan Boholm
Scenografi och kostym: Elsie Nyman
På scenen: Eila Boholm och Marie-Thérèse Sarrazin
Sveateatern

Annons

Fåglar flyttar som de vill över jordklotet. De känner inga gränser satta av människor.

Fåglar är också det stora intresset hos mormor Tiiu och barnbarnet Valpen. Om mormors flykt från Estland under andra världskriget får vi inte veta så mycket; mer om den pojke som de stöter på i skogen, som har gömt sig undan elaka killar. Han heter Warsama och är ensamkommande flyktingbarn.

Med Valpen och mormor som berättare får vi följa honom på resan genom öken och skog, marscher där kamrater dukar under, instuvad i lastbil, hopträngd med hundra andra i en rankig gummibåt på Medelhavet. Han blir slagen och pressad på pengar, för människosmugglare än inte precis serviceminded. Han är 12 år, helt utlämnad och enbart turen tar hon till sist till Sverige. En sådan utväg väljer man bara om det är ännu farligare att stanna kvar.

Pjäsen bygger på verkligheten, på en flyktingpojkes berättelse, och det är ovanligt att Teater Soja gör en så mörk pjäs. Lite plakatteater blir det väl på slutet, och det svåra är förstås att knyta ihop Warsamas historia med ramberättelsen om mormor och Valpen, på så kort tid dessutom. Nu får man själv fylla i hur relationen mellan dem och Warsama kunde ha sett ut. Men i drama fattas inget, det förser verkligheten så bra med.

Det är mycket känsla i uttrycket hos de två på scenen, som fungerar utmärkt tillsammans och glider in och ut ur olika roller på ett lättbegripligt sätt. Det vardagsvarma som Teater Soja är så bra på glimtar fram i umgänget mellan mormor och barnbarn. Och fåglarna går som ett naturligt tema genom pjäsen och blir till ett hopp.

Fonden är vidunderlig: här får man hela stämningsbakgrunden på ett bräde, den mentala möbleringen hos människor som flyr. Den beväpnade soldaten, den hopkurade människan - och så den majestätiska fågeln som siktar uppåt och det löftesrika ljuset från havet och det som ligger bortom det. Brun jordisk fångenskap kontra blå frihet. En fullträff i fantasystil.

I dag omges vi av flyktingar som var och en har sin berättelse, många lika dramatiska som denna. Det är lätt att bli avtrubbad när man hört eller läst några. Men teatern, som lever sig in i snarare än berättar om, har gåvan att öppna ögon och öron på nytt.

Barnen i premiärpubliken var tysta och andlösa hela tiden. Och det handlar ju inte enbart om enskildas lidande, utan om ett globalt samhälle som växer fram. Där det, som under andra världskriget, är bättre ju förr vi vaknar upp och inser att trygghetsepoken är över.

"Flyktfåglar" spelas under våren i skolor i Sundsvall, Örnsköldsvik, Kramfors, Strömsund och Härjedalen.

Läs mer om Flyktfåglar:

Pjäsen som bara ville skrivas

Flyktfåglar som flög vidare

Mer läsning

Annons