Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Recension: Evangeliet enligt Ingvar – folkligt och effektfullt

/

Teaterrecension
Teater Västernorrland: Ingvar – en musikalisk möbelsaga
Av: Klas Abrahamsson och Erik Gedeon
Regi: Markus Virta
Scenografi och kostym: Lotta Nilsson
På scenen: Daniel Engman, Markus Christensen, Helena Gezelius, Susanna Helldén, Maria Hulthén Birkeland, Andreas Liljeholm, Gisela Nilsson, Tore Norrby, Eric Skarby
Nya Konsertteatern

Annons

Först när järnvägen införde tredjeklassvagnarna blev den lönsam, för då hade många råd. Först när Ingvar Kamprad hittade sätt att sälja billiga möbler kunde han tjäna pengar. Och samtidigt bli en guru för den svenska identiteten.

Det är inte ofta man går på premiär i en nyskapad teaterbyggnad. Inte heller är det ofta man ser en musikal som egentligen är ett oratorium. Varje ord sjungs, och den berättande evangelisten glimtar fram mellan gestaltande sånger. Men Markus Virta, som också satte upp "Blodsbröder" för tre år sedan, har grepp om formen. Och att det vimlar av religiösa referenser, från scenografins höga pelare till korsfästelse och nattvard är helt rätt som satir: i det svenska medvetandet har få nått sådan upphöjdhet som denne Ingvar K Superstar.

Läs mer: Blodsbröder – ett drama som vibrerar av känslor

Här följer vi ungen som leker affärsman när andra leker kull och gömme. Som kläcker den ena goda idén efter den andra kring hur möbler kan säljas billigare och samtidigt skapar ett helt eget koncept. Som drabbas av bakslag och kriser, tvingas böja sig under kapitalismens hårda piska och gå tillbaka och börja om.

Det är bra att flera erfarna musikalartister har bjudits in, och två duktiga musiker (kapellmästare Eric Skarby och Maria Hulthén Birkeland), Musiken är inte gjord för att skapa evergreens, mer för att mura fast folkligheten; det är polska och hambo, sväng och fart och show, men också god sång, inte minst stämsång. Iscensättningen är så skruvad den kan bli, fartfylld och rolig - kroppsspråket (som den obetalbara njutningsorgien när ordet "vinst" nämns för första gången), de galna möblerna; samspelet mellan Ingvar (Daniel Engman som ser snäll och rejäl ut) och lärjungahopen, som agerar personal, beundrare, frestare, belackare, möbler, släktingar och allt vad man nu kan ha en hop till.

Läs mer: Ingvar inför premiären

Och evangeliet enligt Ingvar är ju att man ska vara smart men hederlig, med sunt förnuft och fötterna i myllan undgå att slukas av kapitalismens storhetsvansinne, och så länge han lyder sin egen lag unnar vi honom framgångar och pengar. Han tycktes ju ha själva insexnyckeln till hur man fogar ihop kapitalism med tron att man ska vara en hygglig människa. När han flyttar från den svenska skatten och har hyst nazistsympatier falnar förstås glorian lite.

Men Ingvar själv har ju aldrig bett om att bli frälsardyrkad, eller att vi ska göra Ikea till ett tempel dit vi vallfärdar om söndagarna, döper våra barn i bollhavet och skolar in dem i köpglädjens lycka och konsumismens tro. Han vill sälja möbler men också vara en vanlig smålänning, en som vill väl i grund och botten, men som när det kommer till kritan väl är sig själv närmast. Som alla andra.

Läs mer: Teaterkvarteren – nytt scenhus byggs inuti det gamla

Så den föreställning som nu bör ses - med skratt, fart och igenkänning - är kanske mindre en biografi om Sveriges främste entreprenör i modern tid och mer en berättelse om oss moderna svenskar. Som så gärna vill vara ensamma stjärnor i modernitetens tempel men som inte, hur gärna vi än vill, kan lösgöra oss från bondeheder och solidaritet.

Mer läsning

Annons