Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stark pjäs om att offra en människa

/
  • Ingmar Virta, Peter Mörlin, Camilla Eriksson och Bodil Carr Granlid i en scen ut
  • Bodil Carr Granlid och Ingmar Virta som Hilmas föräldrar.

Teaterrecension
Teater Västernorrland och Estrad Norr: När man skjuter arbetare
Regi: Åsa Ekberg
Scenografi/Kostym: Ulla Dahlström
Mask: Birgitta Rasmusson
Medverkande: Camilla Eriksson, Bodil Granlid, Peter Mörlin och Ingmar Virta
Sveateatern, Sundsvall

Annons

En enkel människa kan offras om priset är det rätta och verkligheten har flera parallella rum. Det är två diskutabla sanningar som levereras i "När man skjuter arbetare..." Pjäsen hade Medelpadspremiär på Sveateatern på lördagen.

Teater Västernorrland och Estrad Norr i Jämtland har valt att göra ett gemensamt teaterprojekt i höst. De båda länsteatrarna tar sitt regionala ansvar när de ger sig i kast med ett verk av en författare med rötterna i Sollefteå.

Det handlar om Kerstin Thorvalls roman "När man skjuter arbetare...", här i dramatisering av Kjell Sundstedt. Det är Kerstin Thorvalls föräldrar som är centralgestalter i boken som blivit en pjäs.

Den aktuella uppsättningen hade urpremiär den 25 september i byn Lövberga i norra Jämtland, där pjäsens historia börjar. På lördagen var det dags för Medelpadspremiär i Sveateatern i Sundsvall.

Fyra skådespelare rör sig på en liten scenyta, Pjäsen börjar i det enkla skogsarbetarhemmet under det tidiga 1930-talet. Det gudfruktiga och strävsamt arbetande paret Christian och Selma, spelade av Bodil Granlid och Ingmar Virta, är stolta över sin flitiga dotter Hilma (Camilla Eriksson). Hon har läshuvud och i byn förstår man att jäntan kan bli något fint och märkvärdigt. Men man får inte förhäva sig.

Hilma träffar läroverksadjunkten Sigfrid (Peter Mörlin). Han kommer från en ansedd prästfamilj söderifrån. Han börjar uppvakta Hilma. Han är en udda figur i byn där han utmärker sig för sin sångröst och att för att rakt ut vissa känslor på ett olämpligt sätt. De bibeltrogna byborna förstår inte hur en prästson dessutom kan vara socialist.

Hilma och Sigfrid gifter sig och flyttar till staden.

Hilma ger upp sin planerade yrkeskarriär. Direkt efter bröllopet möts Hilma av en brutal verklighet när det visar sig att Sigfrid lider av schizofreni.

Pjäsen skildrar sedan åren framåt och hur Hilma håller ihop sin lilla familj, inlurad i ett komplicerat äktenskap. Regissör Åsa Ekberg har lyckats plocka ut väsentligheterna i berättelsen.

Ekberg pekar inte ut några givna syndabockar eller säger klart att det är överklassens, tidens eller samhällets fel. Betraktaren får dra många egna slutsatser, vilket känns skönt. Berättelsen har en värme mitt i eländet.

De fyra aktörerna gör ett brett personregister och är ofta på scenen alla samtidigt. Det fungerar bra med snabba växlingar i spelet utan att det känns forcerat. Ingen i den starka texten går förlorat. Vi upplever inga svackor i spelet.

Camilla Eriksson är trovärdig som den oskuldsfulla Hilma som kämpar vidare och försöker skapa ett värdigt liv. Hon stannar kvar och försöker vara alla till lags. Det är ett starkt kvinnoporträtt.

Peter Mörlins Sigfrid är genomsnäll livsnjutare när han är frisk. Vissa stunder är han naiv som ett barn och vi får aldrig se honom som något monster. Precis om Sigfrids släkt så vill pjäsen på något sätt skona oss från hans värsta utbrott.

Peter är bra när han spelar upp känslorna som väcks när Sigfrid agiterar politiskt och när han känner förtvivlan över det faktum att man mördar arbetare i Ådalen.

Ingmar Virta dubblerar skickligt i sina två huvuduppgifter som Hilmas pappa och Sigfrids bror. Med små subtila medel skiftar han mellan de två figurerna ur var sin klass. Det är två karaktärer som aldrig svajar utan har hittat sin plats i tillvaron.

Även Bodil Granlid styr säkert sina huvudsakliga dubbelroller som Hilmas mamma och syster på ett distinkt sätt.

Ulla Dahlströms kostym och scenografi är briljant och exakt. Den lilla spelytan är skönt sparsmakad och har de detaljer som behövs för att vi ska förstå. Allt från vita björkar till madrasserade sjukhusväggar.

Den som läst boken kan tycka att det saknas mycket. Det är svårt att skildra den långa och dramatiska tidsperioden utan att gena. Vissa väsentligheter blir väldigt korta. Vi väntar på ett lyft i den andra akten som aldrig riktigt kommer.

Annons