Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Teater Sojas sista Sundsvallspjäs: Sundsvallsbon i nutid med humor och värme

/
  • Dans och rörelse bär vissa scenövergångar i
  • I

Teaterrecension
Teater Soja: Sundsvallsbor 3.0
Manus och regi: Sofia Andersson och Jan Boholm
Scenografi: Ann Jerbo
Koreografi: Elin Kristoffersson
Medverkande: Anders Öhrström, Ellen Hennig, Jonas Jonsson, Kim Tjernström, Saron Abraham, Tony Könberg, Camilla Lundgren
Spelas på: Sundsvalls Teater 24 september - 23 oktober

Annons

"Spelet om Stenstan" var ett historiespel, "Sagerfeldts i Sundsvall" ett familjedrama. Den tredje och sista delen i Teater Sojas pjästrilogi om Sundsvall, "Sundsvallsbor 3.0", är modern teater, till formen med inslag av film och dans, till innehållet eftersom det är en nutidsskildring. Och sådana ger inga säkra svar, för om vår tid kan bara framtiden dra slutsatser.

En grupp Sundsvallsbor tillsätts av kommunen att spåna idéer inför 400-årsjubiléet. Det är en brokig grupp människor som lämnas åt sig själva att tolka och utföra uppgiften. Och de drar inte jämnt. Det som den ena tycker är bra med Sundsvall tycker en annan är dåligt. De är ju, som vi alla, personligheter och har komplicerade liv med sorger, separationer, dementa mödrar, jobbproblem och längtan att bli accepterade.

Det ges mycket igenkänning, framför allt i första akten, och skrattar gör man ofta. Förutom Sundsvallsreferenserna har vi ju alla upplevt grupparbetena där man uppmanas komma med idéer och entusiastiskt samlar in ungefär hundra, bara för att upptäcka att de som sedan sätts i verket är ungefär noll. Andra akten har svårare att hitta en dramatisk linje; här snurrar kompassen ett tag trots många starka känslor. Men vi möter läckert sceneri jämte ovänskap och vänskap, misslyckanden och happy end.

Vi har lyxen att njuta av en stor ensemble, som får koncentrera sig på att göra varsin rollfigur äkta. Vi möter dagens Sundsvall med dess diskussionsämnen, men också en verkligt träffande satir över vår moderna Kafka-tillvaro; flummigheten, obestämdheten, tidens klichéer med inslag av någon enstaka klokskap, och den absoluta frånvaron av något konkret.

Gruppens recept för framgång går ju inte riktigt att ringa in, och så är det väl med stadsutveckling; städer utvecklas lite som de vill, många krafter drar och bara framtiden vet vad som blev bra och dåligt. Succéer värker inte fram i mötesrum eller av att man gör om vad andra redan gjort. Succéer går aldrig riktigt att förutse, och när de väl uppstår är de resultatet av 20 års arbete i det tysta, sällan något som fötts över en natt.

Men vad som tydligt lyfts fram av all denna humor, Sojavärme och samtidsskildring är människan. Vänskap och känsloband smyger in där tidigare murar och fördomar rått. Det är deltagarna i gruppen som vinner på det hela, för de vinner varandra och sig själva. Så blir det en bild av Sundsvall men ännu mer av Sundsvallsbon. Vi är rätt gnälliga. Vi är rätt veliga. Vi blir bittra och skyller på politiker och stadsandan när vi inte får vår vilja fram. Precis som man gör i alla städer. Klagar på sitt eget och tycker att gräset är grönare hos alla andra.

Men i grund och botten tycker vi nog att vi har rätt mycket att vara stolta över. Till exempel att någon vill skriva en teaterpjäs om oss. Dit vi kan gå, känna igen oss och skratta förlåtande åt oss själva.

Läs mer om Sundsvallsbor 3.0: Teater i nutid

Teater som går som en dans

Mer läsning

Annons