Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Teaterforskaren: Riksteatern riskerar att marginaliseras

Riksteatern? Finns den, frågar sig många, bland dem Tomas Forser, teaterkritiker och forskare i Göteborg.

Annons

INSPARK

Finns Riksteatern? Riksteatern märks i alla fall inte särskilt mycket. Storstadstidningarnas teaterbevakning ägnar sig åt annat. Det har gått några år sedan den stod i massmedialt fokus under perioden Lars Norén.

Min allmänna och orättvisa betraktelse är att Riksteatern numera sannerligen inte ligger i framkant vad gäller repertoar och alternativ teatersyn. Men så var den ju tänkt att göra när Skådebanan på 1920-talet och Riksteatern ett tiotal år senare gjorde turnéteater med engagerat publikarbete och ambitioner långt utöver att vara en understödsinstitution för distribution av teater från centrum till periferin.

Det var en vacker tanke som också delvis realiserades med föreställningar från norr till söder och en ledning som både satsade på inhemsk högkvalitativ dramatik och samtidens internationella tidsmedvetna repertoar, O´Neills lika väl som Brechts.

Ambitionerna var i linje med tankar om en folkets kultur och speglade stora delar av det sena 1900-talets upplysningsideal med dess uppfostrande pedagogik. 

Det är inte några goda konjunkturer för en sådan hållning i det kundrelaterade tänkande som nu sprider sig i undervisning och i kultur. Och visst kunde det synsättet ha sina problematiska sidor med sina mer eller mindre självutnämnda experter.

Men när nu perspektiv och målsättningar ersätts av utbudsteater med måttliga ambitioner får Länsteatrarna ta hand om den turnerande verksamheten. Flera av dem med fina resultat. Folkteatern i Gävleborg och Regionteatern Väst till exempel, står för sådana. Men i en tid där efterfrågan på kvalitet och nytänkande får stå tillbaka för kvantitet och det redan erkända och gångbara riskerar Riksteatern att marginaliseras till en distributionsapparat utan egen profil.

Den riktiga folkteatern, skrev Olof Molander en gång för mycket länge sedan, "är stark därför att den sprungit fram ur folkets eget behov att äga en egen teater, där man inte behöver känna sig främmande och enkel." Det var också med adress till Riksteatern som han formulerade sig så. 

Det är en målsättning som sedan länge är K-märkt. Men nog är det ännu en demokratiskt rättfärdig vision. Om inte annat kan gammal folkrörelseretorik användas för att vi skall få syn på vad som är frånvarande i vår samtid när kultur- och teaterpolitik diskuteras.

Läs mer: Våra artiklar om Riksteatern finns samlade här