Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tillbaka från hjärncancer

Huvudet sprängde men Lina Ohlsson fick bara starkare och starkare tabletter.
Först efter ett halvår röntgades hon – och fick ett fruktansvärt besked.
Det var en hjärntumör. Cancer.

Annons

Lina Ohlsson skrattar, skojar och klackar en boll.

Det är så hon tar livet – med ett leende och en klackspark.

Det är den sista träningen för terminen på fotbollsgymnasiet i Timrå, och den 16-åriga forwarden kör för fullt.

– Jag tänker inte på att jag har varit sjuk, säger hon och rycker på axlarna.

Men det är inte alls länge sen situationen var mycket kritisk.

För ett halvår sen låg Lina på intensiven i Umeå och hade precis opererat bort en tumör lika stor som en citron från lilla hjärnan.

Då hade hon redan haft ont i huvudet i ett halvårs tid.

– Det började i juni i fjol, med en annorlunda typ av huvudvärk. Det spände till och släppte väldigt plötsligt, lite då och då, minns Lina.

Under sommaren blev smärtorna starkare och i augusti gick Lina till en läkare som skrev ut inflammationsdämpande tabletter.

Ingen trodde då att det var fara på färde.

– Jag tänkte inte ens tanken, säger Lina.

Men det blev värre. Med starkare och starkare mediciner som följd.

Till slut hade Lina kraftiga smärtanfall varje dag – både morgon och kväll.

I slutet av november vaknade hon mitt i natten.

– Jag bara grät, berättar hon.

När det hände det igen natten mot den 1 december senare skjutsade familjen upp henne på akuten och krävde hjälp.

Först då fick Lina en remiss till röntgen.

Vad som hände den 3 december kommer Lina aldrig att glömma.

Efter röntgen på eftermiddagen åkte hon hem till sin lägenhet i Sörberge i tron att det var bihålorna som spökade.

På kvällen fick Lina ett samtal från Sundsvalls sjukhus.

– De sa att jag var tvungen att komma tillbaka på en gång – och ta med mig mamma. När vi kom dit sa de åt oss att sätta oss ner. Då förstod vi att det var allvarligt.

Två timmar senare var Lina på väg i ambulans till Umeå, och den 9 december opererades hon.

– Det gick så fort. Jag var arg, sur och kaxig för jag ville inte ligga där och slösa bort tiden. Jag ville ju spela fotboll. Nu i efterhand känner jag känner mig jättetaskig, säger hon.

Hennes längtan till fotbollen skyndade på comebacken. Inte ens tre månader efteråt var Lina tillbaka i träning.

Och när en hjärnröntgen gav klartecken i början av april började hon köra för fullt.

– Nu är allt som vanligt.

– Jag tror inte på gud så det har nog bara med mig själv att göra. Jag visste inom mig att det var en god tumör. Jag har lite jävlar anamma och tål inte skit.