Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tomas Izaias Englund: Det finns inget trovärdigt alternativ till asylrätten

Det är noterbart hur många det är som gråter krokodiltårar över att asylrätten urholkas och urgröps, och hur möjligheten till fristad har kommit att sättas på undantag i såväl Sverige som övriga Europa.

Än värre är att EU:s tveksamma flyktinguppgörelse med ett auktoritärt Turkiet tycks ha blivit en förevändning att begränsa asylrätten ytterligare. Argumentet om att murar behövs för att skydda den inre fria rörligheten säger en hel del om den frihetssynen; att den är synnerligen inskränkt och snöpt.

Det är egentligen oerhört egendomligt att det nu förs resonemang om att EU:s gränser måste skyddas eftersom den fria rörligheten inom unionen annars bryter samman. Ett fullt lika rimligt sätt att beskriva situationen är att prata om att högerpopulism och nationella särintressen, i kombination med EU:s oförmåga att svara upp mot sina egna ideal, orsakat sammanbrottet.

Självfallet är det så att asylrätten inte är en perfekt lösning för att hantera de stora flyktingströmmarna från världens alla oroshärdar, varje dödsfall på Medelhavet är ett bevis på det. Men tyvärr finns det inga trovärdiga alternativ till asylrätten, detta det minst dåliga av dåliga alternativ. Det stora dilemmat är dock att vi byggt system kring nationalstaten och dess gränser, inte den enskilda människans rätt att söka skydd och frihet.

En aningslöshet inför dilemmat med statens roll i flyktingfrågan finner vi särskilt i det här trendiga pratet om att öka antalet kvotflyktingar. Underförstått men sällan uttalat, innebär det ofta en ambition om att minska antalet flyktingar utanför kvoterna. Men viktigare är att se hur kvotflyktingsystemet politiskt kommer att användas som ett bräckjärn mot asylrätten.

"Det finns bara en lösning, att alla hjälps åt" sa Stefan Löfven efter FN-mötet när kvotflyktingfrågan var aktuell på högsta internationella nivå. Men det uttalandet är inte enbart naivt med tanke på omvärldens motvilja att ta ansvar – FN:s nya löfte om att ta emot uppemot 360 000 kvotflyktingar om året måste sättas i relation till att 65 miljoner människor är på flykt i världen – utan måste förstås som ett högst medvetet led i den pågående omläggningen av flyktingpolitiken där asylrätten får styrka på foten. Målet är tydligt, att medlemsstaterna inom EU vill få ned volymerna av människor som söker sig hit. Flyktingkvoter är ingen lösning utan en förevändning i det sammanhanget.

Det är ett verklighetsfrånvänt synsätt att diverse kvotsystem är bättre lämpade att hantera flyktingströmmarna än asylrätten. Förespeglingen om att kvoterna kommer att fyllas med de mest skyddsbehövande flyktingarna är ett försåtligt argument eftersom kvotsystem enbart fyller en viss funktion som komplement till just asylrätten. Men inte ens då är det ens helt säkert att kvotsystemen fyller sin uppgift. FN:s kvotflyktingprogram är nämligen behäftat med stora problem, och många av de mest skyddsbehövande individerna lämnas kvar i flyktinglägren år efter år.

Den viktigaste principiella invändningen mot diverse kvotsystem i jämförelse med asylrätten är att den enskilda människan blir ännu mer utlämnad åt statens godtyckte. Att individens handlingsmöjligheter helt kringskärs utan asylrätt. Ett kvotförfarande innebär oundvikligen ett bortsorterade och kategoriserande av människor redan i flyktinglägren. Följden blir dessutom att lidandet och nöden inkapslas i ghetton långt härifrån i stället för att vi får se hur de flyktingarna försöker forcera våra gränshinder och murar. Denna dynamik ska inte heller förringas.

Kvotförfarandet blundar för att flyktingar är människor som har förmågan att göra rationella val och som är beredda att ta enorma risker i jakten på skydd och frihet. Det är ytterst naivt att föreställa sig att de många som är fångade i världens alla flyktingläger snällt skulle sitta och vänta – eller snarare, sakta tyna bort – på att bli uppförda på den "goda" statens kvotlista.

De drivkrafter som redan i dag gör att människor aktivt söker sig till Europa måste man ta hänsyn till om man trovärdigt och seriöst ska kunna diskutera asylrätt och flyktingkvoter. För den som ändå inte har någonting att förlora är hoppet om att förbättra sitt och sina barns livschanser genom att ge sig ut på det farliga Medelhavet ingen större kostnad. Förfarandet med flyktingkvoter är å andra sidan som upplagt för korruption, utpressning och förnedring i jakten på en biljett till västvärlden.

Att argumentera för flyktingkvoter är att flytta perspektiv – från den enskilda människan rätt att själv söka sin lycka till statens åsikter om det så kallade skyddsvärdet för henne. I detta ligger en djupt illiberal föreställning om vad som är en relevant utgångspunkt för hela diskussionen.

Utan den bredare asylrätten har inget kvotflyktingsystem någon som helst legitimitet. Att endast prata kvoter är ytterst att prata statliga nationella intressen utan att ge den enskilda människan någon som helst möjlighet att påverka sin egen livssituation.

Flyktingars rätt att på egen hand söka sig fristad går det inte att kompromissa med. Därför behöver asylrätten värnas.