Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tomas Izaias Englund: Hellre naiva politiker än visionslösa karriärister

"Region Västernorrland har många kreativa, kompetenta människor och mängder av förnybar energi."

Samma dag som Brita Wessinger lanserade sin kandidatur inför den kommande valrörelsen 2018 – hon är föreslagen att toppa Miljöpartiets lista i regionvalet – meddelade Region Västernorrland att man förlikats med den förra regiondirektören Inger Bergström till en kostnad om 2,2 miljoner kronor.

Men bortsett från den olyckliga tajmingen i efterdyningarna av Thelinaffären – pratet om kompetens och kreativitet kom helt klart i annan dager – så finns skäl att också lyssna uppmärksamt till fortsättningen på Wessingers programförklaring: "Vi har alla förutsättningar att kunna bli ett föredöme i den gröna omställningen, där människor ska känna sig trygga, med god och nära vård, bra kommunikationer, en grön hållbar och solidarisk region."

Den positiva och ljusa visionen, och den saliga framtidstron, går verkligen inte att ta miste på.

Inte ens en misslyckad mandatperiod präglad av politiska strider med enorma missnöjesyttringar i länet, tycks nämligen ha rubbat Brita Wessingers förhoppningar på en grönare (bättre) morgondag.

Att Region Västernorrland har de högsta kommunalskatterna i landet och ett årligt kostnadstryck motsvarande cirka 80 miljoner kronor, verkar inte spela någon större roll alls.

Inte heller det faktum att landstingsekonomerna signalerar att det ute i verksamheterna finns obalanser i storleksordningen 250 miljoner kronor (för att inte tala om att reellt återställningskrav på närmare 274 miljoner kronor).

Ja, att Wessinger finner solidaritet, hållbarhet och goda förutsättningar i dessa minst sagt bekymmersamma sakomständigheter är, diplomatiskt uttryckt, lika märkligt som intressant. Särskilt när framtida generationer riskerar att betala för de välfärdsskulder som den rödgröna majoriteten inte har klarat av att hantera, men som även alliansen har varit delaktiga till att bygga upp.

Men förstå mig rätt. Det här är egentligen ingen allmän kritik av politisk naivitet eller ens en miljöpartistisk sådan.

Tvärtom, finner jag stort nöje av att lyssna till den obotlige optimisten Wessinger.

Utan någon slags vision – hur fördömt naiv den än kan tyckas – om hur Västernorrland ska växa och utvecklas finns det knappast skäl att rösta eller engagera sig politiskt över huvud taget.

I jämförelse med programförklaringen från Socialdemokraternas nya toppnamn så blir detta smärtsamt uppenbart: "Jag vill inte redan nu hamna i ett läge där jag riskerar en svekdebatt, att jag inte håller vad jag lovar", säger det tilltänkta landstingsrådet Glenn Nordlund (S) till tidningen (28/11), och lovar sonika ingenting alls.

En sådan hållning kan givetvis framstå som strategiskt riktigt i ett läge där det politiska landskapet ser ut som det gör. Men den här nihilismen – som även Moderaternas toppnamn Lena Asplund ger uttryck för, genom att även hon undvika sakpolitiska uttalanden – är destruktiv för det politiska samtalet och, med risk för att låta pompös, demokratin på sikt.

Det är ett oerhört fattigdomsbevis att de tilltänkta företrädarna för länets två största partier inte vill formulera några regionalpolitiska program utan endast tycks vara intresserade av att inte bränna svansen i känsliga politiska frågor.

Ja, tyvärr tycks denna omvända ordning gälla: att de som vill åstadkomma förändring inte har någonting att säga till om, och att de som har inflytande inte verkar vilja någonting alls.