Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tomas Izaias Englund: Oppositionen i Västernorrland har svårt att skjuta skarpt

"När som helst, var som helst – i Västernorrland. Om kandidat Stefan Löfven vill toppa en Västernorrlandslista utgår jag från att han också vill vara delaktig i vår valrörelse."

Att Emil Källström (C) låter som en hårdkokt sheriff i en hederlig gammal spaghettivästern är ingen tillfällighet.

Helgens centerstämma där Källström återigen blev utsedd till förstanamnet – stärkte givetvis hans goda självförtroende ytterligare, och då var det självklart att utmana statsministern på debattduell.

Desto mindre pang för pengen blev det under Moderaternas nomineringsstämma i söndags. För en handfull röster valdes nämligen de två revolvermännen Jörgen Berglund (M) och Anders Gäfvert (M) att rida mot solnedgången vid Källströms sida.

Ja, det är nästan så att man ser framför sig hur gamarna cirkulerar, hur skallerormarna skallrar, och hur sådana där rullande stäpplöpare far fram över sanddynerna, när man föreställer sig den långa ökenfärden som de sammansvurna oppositionspolitikerna nu ska ge sig ut på.

I klartext så avslöjades under helgens nomineringsstämmor hur svaga de västernorrländska oppositionspartierna faktiskt är. Att två före detta kommunalråd ska toppa den moderata riksdagslistan är ett tydligt fattigdomsbevis.

Ja, inte för att de bägge kandidaterna egentligen är sämre än sina företrädare, utan för att Moderaterna återigen saknar färgstarka profiler inför kommande valrörelse.

Det är med andra ord naivt att hoppas på maktskiften i Västernorrland efter valet, och tyvärr är det inte Moderaternas svaga riksdagslista som är det största problemet.

Såväl Kristdemokraterna som Liberalerna riskerar nämligen att mer eller mindre utraderas från den politiska kartan här i länet (på tal om gamarna som cirkulerar). Och om småpartierna faller så faller alliansens maktanspråk som ett korthus.

Frågan är dessutom vilken slags politik allianspartierna hade tänkt sig erbjuda medborgarna här i Västernorrland.

Någon som vet?

Framför allt saknas en regionalpolitisk vision för hur länet ska utvecklas på ett sätt som skiljer allianspartierna från de rödgröna. Den centralistiska anpassningslinjen tycks nämligen ha nått vägs ände, och vägen framåt bör formuleras redan nu.

Intressant ska också bli att se hur Moderaterna och Centerpartiet kommer att förhålla sig till Sverigedemokraterna respektive Socialdemokraterna efter valet. Att förvänta sig att relationerna mellan blocken kommer att se ut som de gör, är i allra högsta grad naivt (då såväl S som SD är i behov av att försöka flirta med de två oppositionspartierna ifall de vill säkra inflytande).

Återigen bör det med andra ord konstateras att oppositionens största konkurrensfördel här i länet är att Socialdemokraterna inte är ett särskilt mycket bättre alternativ.

Om det nu är någon tröst.

Vi får väl se.