Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tomas Izaias Englund: Välfärdskramarna ser inte skatteslöseriet

Efter en kortare studieresa till ett land med både enhetspris på bröd och en enorm Lenin-skulptur utanför parlamentet så är det oerhört märkligt att nu landa i den svenska debatten om skattemoral och skatteplanering.

Ja, omhuldandet av den stora staten, utifrån denna postsovjetiska erfarenhet (där cash is king på grund av en grasserande inflation), är närmast provocerande.

Det intressanta är nämligen inte att någon näringslivsföreträdare har uttryckt sig på ett sätt som provocerar personer som gillar välfärdsstaten, utan hur socialdemokratiskt Sverige i grunden fortfarande är trots de många folkligt förankrade avdragen under alliansåren. Och att de riktiga strukturella problemen i svensk ekonomi sällan uppmärksammas av de grävande reportagemagasinen.

(Att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i Sverige lyckades med bedriften att sänka skattetrycket och samtidigt bli omvalda, är i det ovan nämnda perspektivet riktigt intressant.)

Nationalekonomen Andreas Bergh påpekar också närmast försynt på sin blogg (7/11) att "OECD-ländernas stater får in mer skatteintäkter än någonsin, både realt per capita och som andel av BNP". Detta samtidigt som "de flesta skattesatser i västvärldens demokratier är på väg nedåt".

Enkelt kan situationen sammanfattas som att skattesystemen inom OECD i allmänhet blivit effektivare och att tyglarna har stramats åt. Och att välfärdsstatens problem står att finna på annat håll.

Här i Västernorrland har vi exempelvis både det ena och det andra praktfallet på hur det offentliga har vaskat skattemedel och gjort diverse vanvettaffärer.

Örnsköldsviks etanoläventyr i Afrika och Östeuropa (tillsammans med den vidlyftiga hockeydopningen) är så pass ökända historier att kommunen häromdagen lyftes som ett varnande exempel på just skatteslöseri på DN:s ledarsida (7/11).

(I sammanhanget behöver vi nog inte ens nämnda den uppmärksammade Thelinaffären samt de andra guldkantade uppgörelserna inom landstingsledningen.)

Klart är att Sverige har bland världens högsta skatter men samtidigt dras med stora leveransproblem inom välfärdssektorn. Slöseriet med skattemedel borde provocera välfärdskramarna betydligt mer än eventuell (laglig) skatteplanering.

Bristerna inom vård, skola, omsorg, polis och infrastruktur är på sina håll högst påtagliga. Faktum är att Sverige, precis som övriga västvärlden, håller på att bygga upp en enorm välfärdsskuld för kommande generationer. Och att välståndsskapandet riskerar att stagnera.

Den förda penningpolitiken underblåser dessutom strukturella obalanser och bidrar till att förstärka problemen på bostadsmarknaden. Därtill har vi den tudelade arbetsmarknaden som också den riskerar att lägga grunden för en djupare kris.

Ja, i den mån att skattemoralen sjunker i Sverige så är det verkligen inte konstigt.

Det kommer att bli värre innan det blir bättre.