Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tomas Izaias Englund: Vi får det Europa som vi förtjänar – länets Liza-Maria Norlin (KD) kom inte in

Annons

Det är lätt att instämma i kritiken som framförts mot den svenska valrörelsen till Europaparlamentet:

Den här valrörelsen har varit riktigt usel.

Detta då de sakpolitiska skillnaderna mellan partierna har fått stå tillbaka för någon slags debatt om att ta debatten mot en växande högerextremism i typ, Ungen.

Frågor om frihandel, gemensam infrastruktur, ekonomisk utveckling och välståndsskapande, har tyvärr återigen fått stå tillbaka för de lågt hängande frukternas politik. Den viktiga klimatfrågan har reducerats till en fråga om att vara ond eller god. De illiberala impulserna, hos politiker och partier som borde vet bättre, har alldeles för länge bejakats.

Ja, i jämförelse framstår förra EP-valrörelsens fokus på antibiotikafrågan och klippandet av grisknorrar som ett under av saklighet när man lyssnar till dagens toppkandidater, som ägnar sig åt självupptaget käbbel och utstuderade signalpolitiska markeringar inför sina följare på sociala medier.

Valet av instragramkändisar, utpräglade kompromisskandidater och kontroversiella twitterpolitiker – som inte fått en plattform i Sverige – har bidragit till att förstärka det negativa helhetsintrycket. Men det är framför allt fyllnadsmassan på valsedlarna som signalerar att de nationella partierna alltjämt är väldigt nationella i hur de värderar detta andra rangens val, som statsvetarna brukar kallar det för (på grund av det svala intresset).

Även media har givetvis bidragit till denna bedrövelse. Framför allt har de stora svenska mediehusen fått berättigad kritik för att man inte har sänt de stora debatterna med spitzenkandidaterna – till skillnad från sina kollegor på kontinenten – och satsat tillräckliga resurser på Brysselkorrar, och den löpande rapporteringen mellan valåren.

Detta, något paradoxalt kan tyckas, i ett läge då den svenska opinionen för medlemskapet ökat markant och där även valdeltagandet successivt har höjts, vilket även tycks gälla hos de mer än 400 miljoner röstberättigande européerna i stort enligt de senaste prognoserna.

Glädjande är även att Europas liberaler går framåt – i skrivande stund är det oklart hur det blir med Liberalernas mandat – samtidigt som även högernationalistiska krafterna växer, tyvärr.

Fanns det då inga andra ljuspunkter? Mjo, från ett norrländskt perspektiv så hade vi faktiskt två regionala kandidater – Sundsvalls Liza-Maria Norlin (KD) och Umeås Erik Bergkvist (S) – att välja mellan. Räknar man dessutom in Abir Al-Sahlani (C), med sin bakgrund i Härnösand, så var de faktiskt tre som hade chansen att bli invalda i år.

Ja, även om Norlin nu inte ser ut att bli invald så behövs helt klart parlamentariker som i det illa har potential att påverka det stora EU-maskineriet genom att belysa de särskilda förutsättningarna som finns här i norr.

En annan klar ljuspunkt är ju valet i sig, som är en demokratisk triumf i en tid då pessimismen grasserar, och där samarbetets principer och institutioner kraftigt ifrågasätts.

Den europeiska gemenskapen – med alla sina fel och brister – är trots allt fortsatt en garanti för fred, frihet och demokrati i vår del av världen.

De parlamentariker vi nu har valt har ett omfattande uppdrag framför sig att förvalta denna sköra union.