Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Träffsäkert om den raserande skilsmässan

Johanna Lindbäck:
Som om jag frågat
Rabén & Sjögren

Annons

John börjar nian och ingenting är sig likt. Hans föräldrar ska pröva ett annat sätt och ta en paus, obestämt hur lång. Jaha, tänker John, fick man inte uttala ordet skilsmässa vid deras bord? Det blir inte bättre när Saga och Lukas, Johns bästa kompisar sedan trean, blir ett par. John känner sig övergiven, som jordens ensammaste, och han överger i sin tur och slutar med fotbollen trots lagets protester. Pappan, han som pausar från sin familj, är tränare där.

Vi har alla en skilsmässa av något slag i bagaget och ett litet krigssplitter i själen som lätt kan göra sig påmint om den som gräver minns hur det kan kännas att bli ratad och lämnad, eller i alla fall tror sig ha blivit det. Johanna Lindbäck borrar just så tonsäkert i Som om jag frågat, hennes nya ungdomsbok. Det råder ingen tvekan om att hon förstår hur ont det kan göra i magen av oro och ledsnad, hur det känns att plötsligt ha ångest för att gå hem när föräldrarna inte beter sig som vanligt. Barndomens känslor och sinnesintryck är starka och John tumlar runt i dem ett bra tag innan han kastas upp på andra sidan. Kärleken och sorgen utgör ju paradoxalt också en förutsättning för att lära känna sig själv och orka gå vidare – till sist.

Mycket i boken kretsar kring John och hans föräldrar, kring taffligheten och den goda viljan när alla tre försöker att inte trampa snett trots att en jordbävning redan raserat allt. Texten berör mitt i all coolhet och skyddande jargong som ska dölja de där inre bråddjupen. Och det är tur att kompisarna finns där - även om John inte ser det först . Lina finns och hon blir allt viktigare. Andra försöker medla mellan John och Saga som blivit ovänner med stort O. Deras bortvända ansikten och stela ryggar påverkar alla i klassrummet. Ingen förstår hur de, som alltid stått varandra så nära, nu plötsligt inte kan prata med varandra. Inte heller Lukas, Sagas pojkvän, har någon aning om vad detta handlar om. 

Johanna Lindbäck har visat i bok efter bok att hon är väldigt bra på att kasta upp alla bollarna i luften och ta emot dem en efter en oavsett var de hamnat. Hon lyckas också med att få nästan alla personer i boken att ta sig själv i famn.