Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tufft samhälle för de med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar

Replik på "Mitt barnbarn lider av depression – samhällets system måste hjälpa till mer", ST 3 november.

Jag vet precis hur det är att vara i er situation. Jag har levt liknande under många år och den inre stress jag känner är stor. Det är en jobbig känsla av maktlöshet – även om jag aldrig ger upp.

Jag har flera barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat Aspergers syndrom.

För Plus-kunder: Sandra har diagnosen ADD och minns sin skoltid: "Jag blev ledsen och sårad av att förnedras inför kompisarna"

Man vill sina barn det allra bästa. Man vill att de ska må bra, komma ut i vuxenlivet på ett bra sätt. Få ett lämpligt jobb eller en sysselsättning. Få en egen inkomst och så småningom en egen bostad.

Liksom ditt barnbarn har våra barn också haft depressioner och det har inte varit lätt att få hjälp. Men i vårt fall har vi ett bra läkarteam som stöttar.

Men det är inte lätt när man som förälder till unga vuxna måste ha kontakt med olika myndigheter. Att ringa och prata i telefon med okända är ju något som kan vara oöverstigligt för människor med exempelvis Aspergers syndrom. För vissa, inte alla.

Jag har inte alltid blivit trevligt bemött och det gör det hela ännu värre. Det är som att slå på någon som redan ligger.

■■ Här hittar du fler insändare och debattartiklar.

Jag känner även igen det du berättar angående bankutdrag.

Jag tror inte att det är många som förstår hur svårt det är med osynliga funktionshinder. Det som inte syns, finns liksom inte. Men detta "osynliga" kan vara ett stort handikapp.

Och när bekantskapskretsen kommer med kommentarer om att ens barn bara är "bortskämt" så börjar jag undra om det inte är de "friska" som är sjukast. Nu är inte Aspergers någon sjukdom. Men ni förstår nog hur jag menar.

Ingen normal förälder slänger ut sitt barn på gatan. För att det då "minsann ska bli fart på henne/honom".

Inget kan vara mera fel, det är enbart okunskap eller ren dumhet som ligger bakom sådana kommentarer. Man ska stötta varandra, inte döma utan att veta vad det handlar om.

Läs också: Adjö till arbetslivet när diagnosen kom

Det behövs mycket mer upplysning och förståelse för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Alla är vi lika mycket värda och ska behandlas därefter!

Ett tips till dig: Ta kontakt med ett personligt ombud. Ett personligt ombud kan hjälpa er i kontakten med olika myndigheter. Det kostar inget och är guld värt. Och det är helt underbart att någon förstår, och vet hur det kan vara.

Ett personligt ombud når du genom att ringa kommunens växel.

Ni kan också, om ni inte redan gjort det, ta kontakt med föreningen Attention. En förening för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, och deras anhöriga.

Lycka till!

En mamma i Sundsvall

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel