Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Två tankar i huvudet samtidigt

Annons

Den senaste tiden har jag frågat mig själv om det är möjligt att ha två tankar huvudet samtidigt?

Att saker och ting kan ses från flera håll, utan att hjärnan direkt måste sortera in det i bra eller dåligt. Utan att vi blir ensidiga idioter i diskussioner eftersom vi läst en dåligt faktakollad krönika som delats på Facebook. Utan att vi helt går upp i mediedrev och har svårt att ta in andras åsikter när vi väl bestämt oss.

Jag menar, tänk om det skulle finnas flera svar på samma fråga? Men om jag med min ensamma hjärna har svårt med det här, hur ska vi då som kollektiv i den här samhällsdebatten klara av att ha två tankar i huvudet samtidigt?

Den senaste veckans ensidiga debatter är tydliga bevis på svårigheten.

Nyheten om att polisen förmildrat killars tafsande av tjejer på festival i Stockholm damp ner som en bomb i medierna. När det kom fram att många av killarna var ensamkommande flyktingbarn från bl.a. Afghanistan, dök plötsligt svenskfödda män upp i debatten. Män som aldrig innan försvarat kvinnors rättigheter tyckte plötsligt att det var viktigt, och det blev tydligt att etnicitet är lättare att se som gemensam nämnare jämfört med kön. Runt om i stugorna förvandlades flickors kroppar till ett argument i vardagsrasismen.

Sanningen är den att det är män som våldtar och utsätter kvinnor för våld. Både svenskfödda och utlandsfödda män.

Samtidigt (och det är alltså nu vi måste hjälpas åt att ha två tankar i huvudet) så finns det länder där patriarkala strukturer frodas ännu mer fritt än här. I Sverige har vi en lång historia av kvinnor som länge kämpat för rättigheter och möjligheter i landet. Lagen om preventivmedel, abortlagen, våldtäktslagen, förskolor, rätten till arbete och skrotandet av sambeskattning är bara några exempel från de senaste 100 åren.

I många andra länder och kulturer har den kampen bevisligen inte kommit lika långt. Om vi inte kan se den skillnaden mellan kulturer – har då kvinnokampen här i Sverige varit helt förgäves och inte tagit oss någonstans?

Det är en legitim fråga att ställa vad det gör med pojkar som växer upp i samhällen där kvinnor inte har samma rättigheter som män till utbildning och arbete eller frihet och socialt liv. Pojkar som sedan tvingas fly (ensamma) och anpassas sig till ett samhälle de inte känner till.

Å andra sidan är det en lika legitim fråga varför så många svenskfödda män våldtar och utsätter kvinnor för övergrepp trots en uppväxt i ett Sverige med våldtäktslagar och en regering som kallar sig feminister.

Det här är två frågor man måste kunna ha i huvudet utan få för sig något så idiotiskt som att alla utlandsfödda är våldtäktsmän eller att stänga människor ute för att dö i krig eller flykten från kriget. Men inte heller förneka att kvinnoförtryck tar sig olika uttryck i olika stryka beroende på kultur.

Två tankar i huvudet samtidigt hörreni, det måste vi öva på.

Hanna Persson

Bloggare, poddare och programledare