Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tveksamhet på teatern

Annons

Redan innan hon tillträtt som teaterchef har Marie-Louise Ekman börjat möblera om på Dramaten. Den experimentella verksamheten på Elverket avvecklas, resterna hamnar i teaterhuset vid Nybroplan. Till lokalerna på Linnégatan flyttar i stället nationalscenens barn- och ungdomsverksamhet under Agneta Ehrensvärds konstnärliga ledning. Elverkets chef, Staffan Larsson, har redan hoppat av, möjligen i besvikelse över att inte ha blivit teaterchef – som många tippade.

Vad detta betyder går det att ha åsikter om.

Uppenbart vill Ekman markera betydelsen av barn- och ungdomsteater som levat ett stillsamt liv på Dramaten tidigare, om än med större utrymme under senare år. Mot det finns ingen anledning att göra invändningar – även om det kanske inte är den stora nationalteaterns främsta uppgift att spela barnteater – som dessutom Stadsteatern gör så mycket mer framgångsrikt.

Däremot finns skäl att beklaga utarmningen, kanske nedläggningen av den verksamhet som bedrivits under Larssons ledning på Elverket. Med mycket nyskrivet svenskt, ofta originella uppsättningar, likt ett laboratorium för framtida teater.

Att Ekman nu med ett raskt snitt gör sig av med detta är olyckligt och kastar en skugga över hennes chefskap redan innan det formellt börjat. Vad tänker hon sig i stället – säkra kassapjäser, konventionell repertoar, inga djärva satsningar, ingen konstnärlig förnyelse?

Naturligtvis ska teaterchefen Marie-Louise Ekman inte dömas på förhand. Men det är ofrånkomligt att känna ett stänk av tvekan inför vad som väntar när Staffan Valdemar Holm drar sig tillbaka.

En annan teaterchef, Tomas Melander på Teater Västernorrland, har mer eller mindre redan gjort det, för en ny uppgift som projektledare, samordnare och idéspruta i det nya scenkonstbolaget. Även om han hoppas få mer tid för regiuppdrag än han haft under åren som teaterchef.

Något slags interregnum råder nu alltså på teatern. Rekryteringen av ny chef har nyss börjat och kommer rimligen att ta sin tid. För en teater kan det bli förödande.

Redan nu tycks Teater Västernorrland sväva i luften. Efter framgången med ”Cabaret” har inte mycket hänt. Samtidigt vet teatern inte var den ska hamna i framtiden, medan politikerna utreder och utreder den nya teatern.

På så vis är det sig likt i Sundsvall. Redan när en länsteater, dåvarande Regionteatern, startade hade de styrande i Sundsvall svårt att förverkliga den teatervision som formats just i Sundsvall. Och teatern hamnade för flera år framåt i stället i Härnösand, vilket onekligen bidrog till dess långsamma utveckling, både publikt och konstnärligt.

Nu är man tillbaka i en liknande situation. Inga klara besked om lokaler. Och nu inte heller någon teaterchef.