Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tydlig skulptur mot gåtfullt måleri

Galleri 13 Art& litter, Skolhusallén 13
Måleri och skulptur av Maria Bergström och Måd Demår
30 april - 14 maj

I dag inleds en intensiv konstperiod i Sundsvall med tre vernissager i stan och en i Stöde (där Hans Johnsson visar oljemålningar).

På Galleri 13 har Östersundsskulptören Måd Demår flyttat in tillsammans med vännen och Alnömålaren Maria Bergström. De har tidigare samarbetat och fast deras tekniker är vitt skilda har de ovetandes då och då prickat in liknande motivval. Dessutom fyller de upp galleriet på ett sällan skådat sätt med rikhaltig väggkonst och - i synnerhet - stenskulpturerna.

Måd Demår arbetar lika gärna i marmor som i serpentinsten från Zimbabwe och kalksten från Brunflo. På samma sätt som hon ställer grova, ohuggna ytor mot den polerade stenens lysande släthet tycker hon om att spela ut uttryck mot varandra.

Hon utgår från klassisk skulptur: högresta, smäckra former som signalerar svalka, elegans och skönhet till betraktaren - och bryter det med ett främmande inslag. På så vis drar hon påtagligt och effektivt in betraktaren i sin tanke.

"Falling apart" är en torso fjättrad i järnband. I "Release" lösgör sig ett huvud ur en sten, i "Matrix" föds en varelse ur en marmorkokong. Alla kämpar de mer eller mindre häftigt mot en instängdhet, och detsamma gäller "Queen, king and horse" på sitt schackunderlag. Fast harnesk, krona och krage andas högborenhet, stil och värdighet är de försåtliga: de är metallföremål som inte ger någon som helst rörelsefrihet.

Så fångar Demår diskussionen om frihet kontra tradition, roller och stress - eller kanske gör hon bara snygga skulpturer; det är upp till betraktaren. Utbrändheten har hon också något att säga om: humorn i utställningen står "Exhausted" för - en jättelik insekt med ett helt slutkört ansiktsuttryck. Där har vi baksidan av att vara en arbetsmyra.

Hon sticker inte under stol med vad hon vill; Maria Bergström är betydligt gåtfullare. Samtidigt som hon är lite naivistiskt trygg i sina knubbiga, runda varelser, hästar, blommor och träd låter hon dem existera i en abstrakt, mångdimensionell värld, där lagren tycks överlappa och tränga genom varandra. Tekniken är nästan grafisk och här kan man se ständigt nya världar tona fram, den ena efter den andra.

I sitt självporträtt bär hon mask och har ett träd med baskerprydda blåmesar växande upp ur huvudet. "Ballerina" svävar över marken, men inte i en graciös tåspetsposition utan sittande i meditationsställning; hon är en själens akrobat. Najader och skogsnymfer är yppiga men bortvända, inriktade på sin egen naturvärld. Och en bisarr, burkliknande man i toppig hatt leviterar som ett skott uppåt i en Alice i Underlandet-omgivning.

Hon rör sig i en ljus, gulgrön färgskala som andas positivitet, öppenhet och - på något vis - realism. Men ändå blir bilderna så hemlighetsfulla, drömska och dubbeltydiga. Här är en utställning som ger mycket att upptäcka och fundera över.