Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vad gör vi åt ungdomsarbetslösheten?

Ungdomsarbetslösheten har potential att bli en av valrörelsens mest förvirrade frågor. Såväl regering som opposition, myndigheter och debattörer har vid olika tillfällen kommenterat hur statistiken ska tolkas.

Så vad gäller? Arbetslösheten i gruppen 15-24 år var i maj 27,8 procent enligt SCB:s internationellt jämförbara siffror. Siffran har i år legat mellan 25 och 30 procent i Sverige, vilket är sämre än Euroländernas snitt runt 20 procent, och mycket sämre än Danmark med sina tolv procent.

Många har på sistone gjort en stor poäng av att ungdomsarbetslösheten inte betyder att var fjärde ungdom är arbetslös. Det är ett helt korrekt påpekande, men det skulle lika gärna kunna göras om vilken arbetslöshetssiffra som helst. Arbetslöshet säger nämligen aldrig hur stor del av befolkningen i en viss åldersgrupp som saknar jobb. Skälet är att arbetslöshet beräknas som andel av arbetskraften, inte som andel av befolkningen.

Det är intressant att notera att det numera är framför allt borgerliga sympatisörer som gärna förtydligar vad ungdomsarbetslösheten egentligen betyder, samtidigt som den höga ungdomsarbetslösheten användes som kritik mot socialdemokraterna 2006. Men problemet är alltså minst lika stort nu som då.

Vad kan då göras för att minska ungdomsarbetslösheten? Två huvudlinjer kan skönjas i debatten. Den ena förespråkar utbildningssatsningar som ska göra arbetslösa ungdomar anställningsbara genom att ge dem de kunskaper och färdigheter som efterfrågas. Den andra linjen förordar strukturreformer på arbetsmarknaden. Genom att förändra skatter, anställningsregler och lönenivåer kan efterfrågan på de ungas arbetskraft öka.

Det finns naturligtvis inget som förhindrar att båda typerna av reformer genomförs, men Sverige har hittills nästan uteslutande använt utbildningsvägen. Det råder ingen tvekan om att utbildning över lag är ett utmärkt medel mot arbetslöshet. Det gäller i synnerhet när arbetsmarknaden som nu genomgår en omvandling från industrisamhälle till tjänstesamhälle. Men Sverige har alltså redan gått långt på utbildningsvägen, med välutbildad befolkning, avgiftsfri grund-, gymnasie- och högskola och en flora av arbetsmarknadspolitiska utbildningsprojekt. Den högre utbildningen expanderade kraftigt under 1990-talet, bland annat just för att möta arbetslösheten som kom efter 90-talskrisen.

Det faktum att utbildning är bra och att Sverige är bra på utbildning, antyder att bästa åtgärden just nu inte är ännu mer utbildning. Marginalnyttan av ytterligare utbildningssatsningar nu är förmodligen relativt liten.

Den svenska ungdomsarbetslösheten beror delvis på att studenter söker jobb samtidigt som de studerar. Det är ingen orimlig tolkning av detta att studenterna skulle uppskatta om det fanns fler jobb att söka och att de inte bara nöjer sig med ännu fler utbildningssatsningar.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel