Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vaginan fick en egen röst

Teaterrecension
Lunchteater: Under (är jag) bar
Av och med: Mia Westin och Charlotte Lindmark
Konstnärligt bollplank: Rasmus Lindberg
Konsertteatern, Sundsvall, tisdag; Örnsköldsvik onsdag, Härnösand torsdag

Annons

Snippa, puppa, blomma, ängsmark, grotta, guldfynd (???) och så vidare. Kärt barn har många namn (här kom förslagen från lunchteaterpubliken) och hur centralt könsorganet än är placerat, på kroppen och i våra liv, är det inte vanligt att det görs teaterpjäser om det, varken det manliga eller - som här - det kvinnliga.

Det är faktiskt inte vanligt att det talas om det alls, varken på teaterscenen eller någon annanstans. Bara vad det ska kallas är en pinsam sak och bör så förbli, vilket folkvettsexperten Edna i pjäsen gör fullständigt klart för publiken. Än mindre vanligt är det att organen själva får komma till tals. Men hyperroliga Charlotte Lindmark och Mia Westin tar alla möjliga experter och personligheter till hjälp när de ger sig på ämnet kvinnligt könsorgan i modern konsultjargongtappning.

Av sexskämt är världen så full att det hade räckt till flera föreställningar, men det är inte så Lindmark-Westin arbetar. Det är med traditionella, säkra humorkort som obetalbara typer (inte minst alla de personligt utstyrda "könsorgan" som träder fram skrudade i individuella masker), och de tar också en rejäl munfull av tidens samhällsproblematik. När man väl börjar tala om könsorgan upptäcker man att de i högsta grad är politik, moral, diskussion.

Och åtminstone jag fick, jämte skratten, också med mig några perspektivvändare som fick det att vingla till i huvudet. Som den skönhetsoperationsmissbrukande muttans påstående att hon och de könsstympade från Somalia blivit offer för var sina kulturer - med ungefär samma resultat. Eller pojkflickan från byn, som tidigt listade ut att om man ville respekterad skulle man vara man eller bete sig som män - vilket innebar att behandla andra kvinnor likadant som männen gjorde.

Det blir små livsberättelser som griper tag, upprör och rör vid en sorts igenkänning, och att de är ombäddade av skratt gör dem inte mindre rika på innehåll. Pjäsen skrapar också ibland, om än mindre djupt, på den oerhört och ofattbart komplicerade mentala väv av skam, förbud, förtryck och provokation som omger det kvinnliga könsorganet och dess bärare.

Rolig rekvisita, mustiga typer, en underton av allvarligt och viktigt innehåll som kläs in i en godmodig stämning av skratt. Det är ett lika gott recept som något på samhällskritisk teater, förklädd till underhållning.

Läs mer: Tionde året gillt för lunchteatern

Nutidens version av hopplösa farsan