Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Välskriven samhällskomedi om blattar och råsvennar

Marjaneh Bakhtiari: Kan du säga schibbolet?
Ordfront

Annons

Blattar med pattar och råsvennar. Går det att göra om skällsord till positiva epitet som gör det lättare skapa ett mångfalds-Sverige? Eller skapar orden bara ytterligare segregation och rycker undan alla känsla av gemenskap?

Det låter som innehållet i en tung debattbok – men det är helt fel. Det blir en smålustig samhällskomedi när Marjaneh Bakhtiari sätter Sverige under luppen.

Det är mångkulturåret 2006. Medierna, skolorna och – alla ska prata om nysvenskar. Hemma hos familjen Abbasi samlas man runt frukostbordet, alltid under högljudd debatt. Pappa Mehrdad, Mamma Noushin och systrarna Parisa och Baran är den välintegrerade medelklassfamilj utanför Malmö som det görs reportage om när tidningarna vill ha en positiv bild av invandrare. De har villa, bil, katten Albin och – en bosnisk städerska.

Pappa Mehrdad är karriärsdebattör och hävdar att integration handlar om varje människas förmåga och vilja att lära sig och ta åt sig det nya landets språk och kultur. Det tråkiga är att hans hustru talar så dålig svenska – och är arbetslös. Dessutom vill äldsta dottern till sin mammas stora skräck resa till släkten i Teheran för att dokumentera en gammal religiös ceremoni – för att förbättra sitt gymnasiebetyg.

Kan man låta barnen resa till Iran – tillbaka till förtrycket som föräldrarna räddat dem från genom att fly till Sverige? När de båda döttrarna, trots allt motstånd, åker får de en helt annan kulturchock än den förväntade.

I Marjaneh Bakhtiaris andra roman, Kan du säga schibbolet, är det lätt att känna sig träffad. Alla får ett kärleksfullt nyp; välmenande och naiva mångfaldsivrare, argsinta aktivister, svenska akademiker, ängsliga vuxna och upproriska barn från olika kulturer.

Romanen är välskriven och träffande på många sätt. När föräldrarna Mehrdad och Noushin är ensamma hemma i villan kommer de grundläggande mänskliga frågorna fram. Samtidigt pågår samma frågeställningar hos döttrarna under deras besök i Teheran.

Bakom den satiriska och humoristiska tonen i boken finns de viktiga frågorna om hur det är att vara människa, mamma, pappa och oroa sig för sina barn. Bakhtiari beskriver de här gemensamma funderingarna med värme. Romanen blir lite onödigt lång, men det är förståeligt för hennes berättarglädje verkar vara oändlig.