Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vänner skapar en färgkaramell

Konstrecension
Egenart - Måleri av Carl Rydeman och Martin Enander
Galleri 13 Art & litter, Skolhusallén 13
6 - 20 februari
Vernissage: 6/2 13.00
Öppet: on - fr 12 - 17.30, lö - sö 12 - 15

De är goda vänner och har målat tillsammans sedan 80-talet; stått bredvid varandra på många målarkurser, haft synpunkter på varandras måleri.

Flera gånger har de ställt ut tillsammans, inte minst på Galleri 13. De vet hur de ska blanda bilder, och eftersom båda älskar färger är denna utställning en riktig färgkaramell, hängd ton-i-ton i olika färgskalor. Bara det gör den sevärd.

Carl Rydeman står för det abstrakta, de riktigt sprakande nyanserna och ett uttryck som är starkt, uppfordrande, pockande: se på mig! När han målar med glas som underlag blir färgerna än mer gnistande och linjerna skarpare. Av de stora målningarna har flera landskapskaraktär, men det är miljöer med många lager, dimensioner och vimlande intryck. Rätt som det är skymtar former av gestalter, djur, byggnader eller vyer förbi.

I "Hägring" är markytan uppbruten av ständiga händelser som ger bilden djup, rörelse och aktivitet, och även himlen bjuder ett skådespel: kanske den hägring titeln talar om eller rentav ett flygande tefat? I så många dimensioner som bildens kan vad som helst hända.

Färgerna gnistrar. Än är grundtonen gyllengul, än är den lysande solgul och lindblomsgrön som påskens livgivande vårnyanser; än är den intensivt röd, turkosblå eller dunkelt blågrön, som i de bilder som direkt för tanken till himlakroppar, vädersystem sedda från ovan, djuphavsmiljöer. Här stillnar för en stund aktiviteten; färgskalan ger de stora perspektivens och de långa tidsrymdernas lugn.

Martin Enander är motpolen: lugnet mot vännens aktivitet, det föreställande mot vännens abstraktioner. Här är några milda landskapsakvareller, och den lilla skarabén över en stram yta av skrivtecken som blir en förening av varelsens sårbarhet och historiens evighet. Men ofta återkommer blommorna, stilfullt återgivna mot grådager; trots titlar om sommar och ljus är det den mulna, svala sommardagen man känner, utsökt bakom de ofta vita blommorna.

Pionen är älsklingen; utlämnande och självutgivande tycks den riktigt spruta ur sig ymnig blomning - för att bara efter ett par veckor spridas som skräp över trädgården. Så är också konsten, skriver Martin Enander; man vill skapa något enastående, men till sist kommer verkligheten ikapp och mumlar i örat att detta är bara en illusion.

Men illusioner har också sitt värde i det inre riket. Om att det upplevda är mer än det sedda, att det inre ögat ser en rikare värld än det strikt fysiska vittnar inte minst denna utställning.