Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vapnen gjorde oss till människor

Krig och vapenteknologi uppfattas oftast som enbart destruktiva företeelser.
Men det kan ha varit utvecklingen av nya vapen för 50 000 år sedan som utlöste den moderna människans utveckling.

Annons

Det hävdar en allt mer inflytelserik grupp av arkeologer. Deras studier antyder att de första projektilvapnen började utvecklas i tropiska Afrika för kanske 70 000 år sedan, och blev allmänna för 50 000 till 40 000 år sedan.

Detta sammanfaller tidsmässigt med det kanske mest dramatiska skedet i vår arts historia. Vi lämnade plötsligt vårt urhem i Afrika och spred oss över resten av världen. Vi började smycka våra kroppar och måla mästerliga konstverk på klippor och grottväggar.

Det tycks med andra ord som om vår art började blomstra när vi människor blev bättre på att döda varandra. Den blandning av skapande och förstörelse som varit ett så tydligt kännetecken för hela den mänskliga historien tog sin början.

Den främste företrädaren för de nya tankegångarna är den amerikanske arkeologen John Shea vid Stony Brook University i New York. Nyligen avslutade han ett omfattande projekt där han och hans kollegor mätt och analyserat tusentals pil- och spjutspetsar från istida fyndlokaler i Afrika och Eurasien.

Shea ville ta reda på den exakta tidpunkten när människorna började använda projektilvapen. Det äldsta vapnet av det slaget är den så kallade atlatlen, en spjutslunga av trä. Med hjälp av denna kunde ett spjut, på grund av hävstångseffekten, kastas med väsentligt ökad kraft och precision jämfört med tidigare.

Shea fann att spjutspetsar avsedda för atlatlspjut nästan alltid har en viss storlek och utformning som skiljer dem från spetsar från vanliga spjut.

En jämförelse med spetsarnas ålder visade att atlatlen inte var i allmänt bruk i Afrika eller Eurasien förrän tidigast för 50 000 år sedan. I Afrika finns spetsar som kan ha använts i spjutslungor betydligt tidigare, men dessa är ovanliga i materialet.

Tidigare har många trott att spjutslungor användes redan för över 100 000 år sedan men detta är fel, enligt Shea. Atlatlen kom i inte bruk förmän vid samma tidpunkt som den stora utvandringen från Afrika ägde rum. Pilbågen, nästa projektilvapen, kom ännu senare och blev inte vanlig förrän i istidens slutskede.

Men vad är det som säger att atlatlen användes som vapen mot människor? Var den inte bara ett jaktredskap avsett för jakt på stora hovdjur? De flesta forskare har tagit detta för givet.

I tidskriften Science publicerades nyligen en studie av ett par fyndlokaler i Sydafrika som antyder att teknologiska innovationer kan ha utlöst utvandringen från Afrika. Fast återigen karaktäriseras spjutspetsarna som redskap, snarare än som vapen.

Shea, som publicerat sina resultat i Journal of Archaeological Science, tillbakavisar detta. Det finns många bevis för att de istida människorna jagade storvilt långt innan de började använda projektilvapen. Dessutom finns bara ett fåtal fynd av spetsar från spjutslungor vid istida slaktplatser, vilket talar emot att de användes flitigt som jaktvapen.

Han menar att man åtminstone måste börja tänka på möjligheten att projektilvapnen var avsedda för krig. För 50 000 år sedan försämrades klimatet i Afrika och södra Eurasien. Samtidigt växte befolkningen. Sannolikt ökade konkurrensen om jaktmarker och territorier, vilket i sin tur ställde ökade krav på sammanhållning inom grupperna. Sammantaget talar mycket för att projektilvapnen uppstod som en effekt av tilltagande antagonism mellan människorna.

Dessutom gav den nya vapenteknologin vår art en avgörande fördel vid mötet med andra människoarter utanför Afrika, neandertalarna i Europa och Homo erectus i Asien. De senare hade så vitt känt inga vapen av liknande slag.

Det märkliga är att de nya vapnen dyker upp vid samma tid som konsten har sin första blomstring. Kanske sambandet dem emellan är större än vad någon kunnat tro.