Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vår förtjusning i eländet

Anders Bolling: Apokalypsens gosiga mörker
Albert Bonniers Förlag

Var det bättre förr? undrar Anders Bolling. Nej, det var det inte, slår han fast i debattboken Apokalypsens gosiga mörker.

Där kullkastar han ett otal av de eländesrapporter som medierna dagligen serverar oss. Område efter område går han igenom och kommer faktiskt fram till att vi lever i den bästa av världar - hittills.

Han dyker ner i gamla tidningsarkiv från 1978 och stöter på skräckscener med krig, terror, massakrer, miljökatastrofer, mord, utsläpp, cancerlarm, massarbetslöshet och kravaller. Allt låter bekant. Då såg man framtiden för sig i svart - bland annat varnade man för datateknikens framfart och trodde på kärnvapenkrig före år 2000.

Nu menar Bolling att vår världsbild knappast har förändrats alls de senaste decennierna, trots att verkligheten gjort det. Det har visat sig att människor i västvärlden lever kvar med gamla föreställningar om hur världen ser ut och fungerar. Men den har utvecklats till det bättre i nästan alla avseenden, hävdar Bolling och visar det med stöd av statistik, forskningsrapporter, studier, intervjuer, enkäter och undersökningar.

Alla glädjebesked till trots, så återstår stora problem och Bolling blundar inte för dem, men det är en gigantisk genomgång han gör och förenklingar och lättviktiga summeringar går inte att undvika.

Krigen har blivit färre, svälten avtar, folks hälsa är bättre, läskunnigheten ökar, de fattiga blir rikare och miljön blir faktiskt också bättre. Det är provocerande sanningar Bolling för fram, men han belägger dem pedantiskt.

När FN redovisade resultaten av sina åtta milleniummål i halvtid 2007, framgick det tydligt att det fanns anledning till optimism. Den extrema fattigdomen i världen har minskat drastiskt, barnadödligheten likaså, jämlikheten ökar, alltfler har tillgång till rent vatten och så vidare. Ändå var det nästan inga svenska medier som redovisade rapporten mer än Dagens Eko.

Hur kommer det sig? Bolling, som är journalist på DN, menar att det beror på journalistikens dramaturgi som i alla lägen söker konflikt.

Goda nyheter säljer inte. Finns det ingen given konflikt i underlaget vinklas det hårt för att få mer tyngd och spänning. Även här åskådliggör Bolling vad han menar med en mängd exempel. Hur vitt blir svart i en handvändning. Han framhåller att medierna mycket sällan ljuger om fakta, men de kan utelämna uppgifter som gör att man inte får hela bilden klart för sig. En accelererande mediabevakning gör också sitt till. Liksom att organisationer, forskare, myndigheter med flera ofta spetsar till informationen man går ut med för att få mer uppmärksamhet.

Sen hävdar Bolling också att pessimisten tas på större allvar än optimisten, även om domedagsprofeterna aldrig behöver stå till svars för sina, som det ofta visar sig, felaktiga prognoser. Men han påpekar också att många problem har åtgärdats tack vare dramatiska larmrapporter.

Apokalypsens gosiga mörker gör helt om och tar istället fasta på alla framsteg som gjorts i världen. Bolling presenterar en motbild till mediernas gängse svartsyn. Det är en lättsam och effektiv text som lyser av hopp och entusiasm som man gärna dras med av. Den positiva utvecklingen trängs på sidorna liksom övertygelsen om att när människan blivit medveten om ett problem så gör hon någonting åt det.

Det har historien visat gång på gång. Så, som sagt, detta är den bästa av världar - hittills. Den bästa av världar någonsin ligger ännu framför oss, avslutar Bolling. Så talar en sann utvecklingsoptimist.