Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Var Skogman faktiskt bättre än både Taube och Ramel?

Var han i själva verket bättre än både Taube och Ramel? Författaren Katarina Widholm vill omvärdera Thore Skogman.

Annons

Han var min barndoms soundtrack och jag älskar honom.

Det har gått så många år sedan han dog. Som alltid med åren nu för tiden, försvinner de i väg i en tidsdimma. Man tappar känslan för när. Var det 1997? -87? Eller kanske 2007?

Men nu så här åtta år efter hans död tar jag mig tid att lyssna igenom hans produktion så som den finns tillgänglig på nätet. Jag vill påstå att han är sorgligt underskattad.

Melodierna speglar sin tid, javisst. Texterna och musiken belyser den positiva syn 60-talet strävade efter att förmedla. men även den stora strukturomvandling Sverige genomgick under den här tiden.

Jag minns att han såg snäll ut. Glad, oförarglig och snäll. Vänliga ögon och ett stort leende. Genomsnäll på det där sättet som bara fungerade på den tiden.

Nu kallar man det töntig men då var det något eftersträvansvärt och uppskattat.

Rösten känner man alltid igen. En mild, ljus, balanserad tenor med tydlig diktion i de mest halsbrytande textraderna. I de mer långsamma låtarna finns ett vibrato som gränsar till svajighet. Men han sjunger fint, det gör han faktiskt. Och han är min barndom .

Jag kan bli så otroligt irriterad på nutida försök att skildra den tiden… Sorry men det VAR inte sådär coolt, snitsigt och genomgående stajlat.

Och soundtracket till 60-70-talets Sverige var inte Bowie, Dylan, Beatles. Faktiskt inte ens ABBA. Eller jo, såklart man spelade Beatles och ABBA men inte i den omfattning man kan få för sig i dag. Kära söta, ni kan inte fatta i dag hur liten del av det som hördes om dagarna som var engelskspråkig musik.

Utan ledmotivet var på svenska och utan tvekan – håll i er nu – Thore Skogman.

Han skrev 1243 låtar som finns registrerade hos STIM.

22 av hans melodier har legat på Svensktoppen, och han tillverkade otaliga hits både till sig själv och andra. Jamen ni vet: Fröken fräken, Ett brev betyder så mycket, Jämtgubben, Bergsprängartango, Manolito, Plättlaggen, Min gitarr, Tio tusen röda rosor .

Börjar man rabbla låtar från den här tiden blir det nästan bara Thores.

Och han var med precis överallt. I radion när man kom hem från skolan eller vaknade på morgonen, på TV i både filmer och underhållningsprogram, i folkparken, på stan - ja jag vet att han också var med och invigde Tempo iförd sin blågula kostym. Överallt faktiskt. Och musiken var glad, sentimental och medryckande. Ofta gammeldansmusik till dragspel.

Min personliga favorit är Surströmmingspolkan, ni vet den med det där sticket : ramtididiljadudidamtitidiljadudiradiddadidimtatiljatudidej som återkommer hela tiden. Jag hörde den som barn och älskade den och tränade på frasen till fulländning. En slags svensk scat-sång eller ekvilibristiskt doande.

1931 föddes han. Det betyder att han var rätt ung på den tiden jag minns honom . Sisådär 35-36 år - ja som Robyn, Ken Ring och prins CarlPhilip är nu alltså.

Programledare i TV var han också, och i radion. Det ska vi fira och Thores trekvart tillsammans med Julia Caesar och Robban Broberg (vilken otroligt intressant kombo för övrigt!)

Ett annat skäl att älska honom var hans Pommac-kunskaper, långt innan mikrobryggerier och hipsters gjorde smala smaker trendiga och mat-nörderi upphöjt till vetenskap. Thore kunde sätta 11 bryggeriers olika version av läsken vid blindtest. Sånt imponerade. Sa jag att han ägnade sig åt konst, skrev dikter och intresserade sig för levnadsfunderingar och vardagsfilosofi också?

Kanske var det vanligheten? Trots sin blågula kostym så bar han vanligheten som ett värmande ljus omkring sig. Håret, tilltalet, jobbet på bultfabriken i Hallstahammar, familjen -det normala. Inga divalater, inga manér…

Det som blev både hans lycka och kanske hans fall? För i takt med att snällhet och vanlighet blev ute blev också Thore symbolen för det gammaltöntiga, überkäcka Sverige.

Trots att han breddade sig musikaliskt, sjöng operett och komponerade kyrkomusik glömde man hans storhet som musiker och låtskrivare och mindes bara det tandglesa och flåsiga i blågul kostym.

Han hittade liksom det där självklara i musiken om det så var sjuttonhundratalspastisch, folkmusikklang eller jazzlåt. Man tycker liksom att man hört låten förut, man känner igen den, man sjunger med.

Det går säkert att ha synpunkter på en del av texterna, just texter åldras ju alltid fortare än musiken, ett faktum som kommer att drabba våra nutida artister också. Hårdare än vi kan föreställa oss.

Men i sin tid och sammanhang - vill jag påstå - uträttade Thore något stort som satt djupa spår i den svenska musikhistorien även om vi inte riktigt ser det i dag. Jag vill verkligen försvara Thores plats där och påstår att han är väl så bra – om inte bättre! - än både Taube och Ramel.

Han blev 76 år. Skrev sin första hit som 19 åring. Folklighet, sentimentalitet, glädje, ordkärlek och humor i en märklig blandning.

Han var min barndoms soundtrack.

Och den här kan jag än, faktiskt - väck mig nån natt och testa…

ramtididiljadudidamtitidiljadudiradiddadidimtatiljatudidej

LÄS OCKSÅ: Falubo gjorde film om Thore Skogman (2007-12-10)

LÄS OCKSÅ: Thore Skogman är död (2007-12-10)