Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Våren är så lortig – dags att städa

Det är så mycket jag borde tänka på – som det här med Storbritannien och EU. Det vore katastrofalt om landet lämnade EU – fredsprojektet under hård press. EU måste vara enat nu i dessa oroliga tider – håll ihop (Åhhhhh Storbritannien, stanna kvaaaar!).  

Men jag tänker inte på EU:s relationskris: jag tänker på städningen. Att det krasar under mina fötter när jag går på vårgruset som hittat in i hallen och sedan likt myror belägrat resten av radhuset. Olovlig resa. Fast bättre än all gyttja som hunden gett frilift och fribiljett in och hem.

Jag tittar ut genom fönster och ser trädet på tomten (vad heter det? Det fanns inte i Kiruna – ska jag googla?), men själva fönstret status hindrar mina trädtankar. Fönstret är fläckigt på utsidan av vintersmutsen. Jag tänker på att det borde putsas, göras vårfint. Så jag verkligen kan titta ut genom fönstret och förundras över träd som finns här – men inte där.

Finns i mitt nya hemma – inte där mina rötter är. Ibland är det tydligen bra att plantera om. Men det kräver bra jord, det kräver verkligen mycket för att något ska växa och inte döden dö. Och jag borde tänka på alla flyktingar som i just detta nu – i Sverige – försöker plantera om, vill plantera om. Leva i freden de tvingats fly till. Människor måste ha bra jord för att orka växa. Jag vill att människorna ska vattnas med öppenhet, kärlek , jämlikhet och bokstäver. Så tror jag. Det kan skrivas vara naivt. Jag tror inte på något annat alternativ, tror inte på ett vi, och ett de andra. På olika måttstockar. Olika löner. Det drar isär, men människor ska hålla ihop.

Men det är städningen jag tänker på. Att städningen hela tiden finns där, är där, kräver och jag  går där försöker hålla undan smutsen. Medan jag torkar med gulsåpa lyssnar jag till ljudboken Bära barnet hem av Cilla Naumann.  Det handlar bland annat om Ana. Hon som är barnflicka och hemhjälp i en fin villa i Bogotá. Hon städar och städar och städar. Jag gillar det finstämda, respektfulla detaljskildringarna av det aldrig sinade hushållsarbetet . Ana släpar dammsugaren, trasor och rengöringsmedlen till ovanvåningen. Hon vädrar ut unken nattluft. Hon återställer herrskapets hus varje dag, gör det luktlöst, rengjort och fritt från människospår. Varje dag ett arbete mot en tänkt nollpunkt - där allt är iordningställt. Men som rubbas så fort en människa kommer i huset och finns. Varje dag. Precis lika varje dag.

Går in på Facebook. Cillit Bang Sverige gör reklam. Facebook kan till och med läsa mina tankar! De skriver att : Med våren kommer möjligheter. Jag borde tänka på detta storebrorssamhälle och vara oroad över medielandskapet. Vara oroad över all den riktade reklam som jagar oss och mediefållor där vi rör oss i våra egna verkligheter som designas precis för oss – allt längre ifrån varandra. Men jag tänker på städningen.

Det är vår. Det är skitigt och dynga överallt innan blommorna verkligen slår ut. Ursäkta den kackiga metaforen: men jag hoppas att det gäller världsläget också. Att efter lort kommer vackrare tider. Precis som med städningen krävs då agerande och hårt arbete. Hela tiden, varje dag.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel