Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Varsågod, uppvärmda rester av gamla succéer!

En ny Harry Potter-pjäs, ny "Star wars-film" och en Sherlock Holmes som fortfarande är världens favoritdetektiv. För författare och filmare som försöker ge oss nya fantasier måste det kännas tröstlöst, konstaterar Kristian Ekenberg.

Annons

Varje dag översköljs världen av berättelser, ett flöde som kan ta form antingen som ord eller bilder, analogt eller i digitala ettor och nollor, och som har gemensamt det urgamla lägereldsbehovet av att få höra en saga.

Men hur många av dessa berättelser lyckas klamra sig kvar i det kollektiva medvetandet?

Med vetskapen om hur liten chansen är att producera någonting som fastnar på flugpapperet, är det kanske inte så konstigt att författare och filmare återvänder till dessa sällsynta succéer, förutsatt att de har haft turen att ha en sådan.

Vi kulturkonsumenter uppmuntrar inte direkt till nyskapande, för när vi väl har en av dessa skapare till en kulturell ikon på kroken vevar vi in dem om och om igen, hur mycket de än sprattlar i vattnet. I dag är det lättare än någonsin, med kampanjer i sociala medier, men redan på Arthur Conan Doyles tid fick författare finna sig i att för resten av livet vara fjättrade vid en svunnen succé. Arthur Conan Doyle trodde att han hade överlistat de glupska fansen som bara krävde mer och mer, medan han själv hellre ville utveckla författarskapet i en annan riktning. Han lät Sherlock Holmes falla ner för Reichenbachfallen. Snipp snapp snut, så var sagan slut! Skulle inte tro det. Arthur Conan Doyle fick återuppliva sin detektiv för att blidka läsarna. Han lever, till skillnad från sin skapare, än i dag med nya tv-serier, filmer och böcker som sprutar ut Sherlockiana över världen.

LÄS MER: Expo gör morden i Trollhättan lättare att förstå

Nyligen kungjordes att Harry Potter ska återvända. Den som kliar sig i håret och stilla undrar ”försvann han någonsin?” är förlåten. JK Rowling har försökt sig på en karriär post-Potter, utan att ens komma tillnärmelsevis nära besattheten vid den glasögonprydda lilla nördmagikern. På nätet har hon skapat en sajt, Pottermore, som expanderar magivärlden, där inte någon perifer detalj är för liten att svälla upp till oanade proportioner. Och nu kommer alltså den åttonde berättelsen om Harry Potter, till skillnad från de tidigare skriven för teatern som en pjäs i två delar. ”Harry Potter and the cursed child” fångar upp tråden 19 år efter händelserna i den sista boken; Harry har blivit en trött tjänsteman vid Ministry of magic och sonen Albus får brottas med att vara barn till den berömda Harry Potter.

I kritikers ögon är det inte helt oproblematiskt att dröja sig kvar vid en redan erövrad framgång och suga den tom. Vilket bidrar till att dessa författare och filmare känner pressen att söka sig vidare, trots att fansen slår besticken i bordet och ylar ”mer mer mer”. De fina priserna väntar inte den som hänger sig kvar på Hogwarths.

JK Rowling kanske ska deppa mindre över att hennes senare romaner inte blev fullträffar och glädja sig mer åt att fansen fortfarande vill ha hennes fantasier. ”Star wars”-skaparen George Lucas kan inte dela den fröjden. En lättnadens suck drogs av rymdsagans anhängare när beskedet kom om att regissören JJ Abrams och Disney tagit över galaxen långt, långt borta.

Lucas har inte heller kunnat hålla sina kladdiga fingrar borta från succén som på 1970-talet gjorde honom till ett världsnamn, men ju mer han har petat på den, desto mer har sufflén sjunkit ihop. De tre så kallade prequels som han gjorde med ”Star wars – det mörka hotet” från 1999 som start har fått fansen att betrakta honom som en irriterande liten ewok som snarast bör avlägsnas från den heliga filmklenoden. Uppenbarligen kunde han inte förvalta ansvaret över sin egen skapelse. Nu väntar en ny film i serien, vars ankomst får beundrarna att i sociala medier vittna om hur tårarna rinner bara av att se trailern.

Varför anstränga sig för att fabulera fram nya skapelser, när världen ändå bara suktar efter samma återuppvärmda gamla rester? Så tycks Netflix resonera, som har satsat en stor säck stålar på den ena serien efter den andra som har mötts med gäspningar (med ”Marco Polo” som det största sömnpillret) och nu i stället letar i skafferiet och hittar gamla ”Gilmore girls” som väcks upp ur slummern. Två andra gamlingar som sminkas upp för ett nytt försök: David Lynchs ”Twin peaks” och Chris Carters ”Arkiv X”.

Om författarna är döda, eller för gamla för att själva skriva nytt, dammsugs kvarlåtenskapen efter publicerbara fragment. JRR Tolkien tycks alltid ha några oupptäckta boksidor i sarkofagen. Senast i form av "The Story of Kullervo", en version av det finska nationaleposet Kalevalas kapitel om hjälten Kullervo. Dock blott några tusen tecken lång, vilket till och med borde pröva regissören Peter Jacksons förmåga att pressa filmminuter ur råmaterialet. Och årets litterära sensation har varit utgivningen av Harper Lees ”Ställ ut en väktare”, som skrevs före klassikern ”Dödssynden” från 1960 och som gav en ny bild av den rättrådiga advokaten Atticus Finch som vid en närmare granskning visade sig ha rasistiska tendenser.

LÄS MER: Krönikören Björn af Kleen om uppoffringar i samhällets tjänst

Vi gillar att tugga samma gamla tuggummin, och för nya förmågor som, säg, vill sätta upp en pjäs i London, måste det kännas tröstlöst att kolossen JK Rowling bestämt sig ånyo för att världen inte klarar sig utan mer Potter. Enda trösten är möjligheten att någon nykomling då och då adlas och tas in i skaran av de botoxade gamla succéerna som får leva eviga liv.

Annars finns det ett tröstpris också – att bli kritikerhyllad.