Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hemlösa Sara fick sitt bohag uppbränt: "Fotona på barnen är värst att förlora"

Efter att kommunen tagit över ansvaret att meddela vräkta personer om när tiden gått ut för lagringen av deras bohag, så har påminnelserna uteblivit. Det menar flera hemlösa som blivit av med sina sista ägodelar.

Annons

Det var vid ett besök på kommunhuset i Sundsvall i ett helt annat ärende som ST träffade på Sara. Hon var uppriven och grät. Hon hade just fått reda på att hennes sista länk med ett "vanligt" liv var uppbränt. Hela hennes bohag med barnens leksaker sedan de var små, foton och andra minnen.

– Möblerna bryr jag mig inte om, men det är alla minnen. Priser barnen vann när de var små, leksaker de ville spara och foton, säger Sara.

Hon säger att hon känner sig mindre värd som människa, att hela hennes liv kan kastas så lättvindigt.

– Vi hemlösa har inte samma människovärde som andra kommuninvånare i kommunens ögon, så känns det. Som om vi bara är bara en olägenhet, säger hon.

I en stor del av livet har Sara kämpat emot sitt missbruk, hon tror hon har en odiagnosticerad ADHD i grunden. Under många år när barnen var små så var hon också drogfri, men inte nu längre.

Läs också: Hemlösa demonstrerar

De senaste åren har hon haft ett bostadssocialt kontrakt via socialtjänsten och ett jobb. Men hon hade svårt att säga nej till andra hemlösa som frös på vintern och ville ha någonstans att sova.

– Jag förstår inte att man har de bostadssociala kontrakten på bottenvåningen. Jag har otroligt svårt att säga nej när någon står och knackar på ute när det är kallt. Jag vet hur det känns att frysa och man vill hjälpa till, säger hon.

Hon släppte in hemlösa vänner och det blev stökigt i och kring lägenheten. När sedan kommunen skulle sälja den lägenheten hon bodde i så fick hon ingen ny på grund av störningarna. I samma veva tappade hon också sitt jobb.

Sara heter egentligen något annat men hon vill vara anonym.

–Jag vet att jag skrev på när jag fick kontraktet att de kunde slänga mina grejor om jag inte hämtade ut dem efter tre månader. Men när jag blev vräkt så sa de att jag inte skulle vara orolig för mina saker, de skulle lagras, säger Sara.

Andra hemlösa berättade för henne att de fått påringning från lagerföretaget när de tre månaderna var slut. Då kunde de ansöka hos socialtjänsten om att få förlängd lagringstid.

Läs också: Vittnar om våld mot hemlösa kvinnor - Sundsvall

Men när tiden gick så blev hon orolig, hon tyckte att det borde närma sig tre månader snart så hon ringde bolaget.

– Då berättade de att de redan kastat allt. Jag frågade varför de inte hört av sig men de sa att det var tidigare de gjorde så. Nu var det ansvaret överflyttat på kommunen, säger hon.

Ingen från socialtjänsten ringde dig heller?

– Ingen! Jag har mobiltelefon som jag har på jämt. De hade bara kunnat ringa mig, ett samtal hade kunnat förändra allt. Jag förstår att jag blev vräkt men jag tycker inte att jag förtjänade att förlora allt, säger Sara förtvivlat.

Harriet Hultin är enhetschef på socialtjänsten, bland annat för bostadssociala gruppen. Hon säger att det är lika behandling för alla som blivit vräkta. Att de kan förlänga sin förvaringstid i tremånadersintervall, men att de måste ansöka varje gång.

– Det är inte socialtjänstens ansvar att meddela. De vet att de har tre månader på sig så det är deras eget ansvar, säger hon.

Men Sara och andra hemlösa berättar att det inte alltid är så lätt att hålla reda på administrativa saker när man har hela sitt liv i en väska och dessutom missbrukar.

– Dagarna flyter ihop ibland, plötsligt har det gått en vecka, det är inte så lätt. Det finns ju många på gatan med svåra psykiska problem också, de kanske inte har så lätt att sköta all byråkrati. Många skulle nog behöva hjälp, säger hon.

Det här är många människors allra sista ägodelar och minnen, skulle man åtminstone inte kunna spara foton?

– Det skulle bli väldigt svårt att gå igenom sånt och det skulle ta mycket tid. Det är individen som själv måste ha ett ansvar, säger Harriet Hultin.

Harriet Hultin är enhetschef på socialtjänsten i Sundsvall.

Sara säger att i hennes fall låg alla foton i samma låda och var märkt "foton", det hade gjort stor skillnad för henne att få ha kvar något.

– Jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna berätta för barnen att allt är borta, jag vet inte hur jag ska klara det, säger hon.

■ ■ För mer nyheter om Sundsvall, klicka här – och följ ST.nu på Facebook.

Mer läsning