Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Journalläsning som förpliktigar

Annons

På Landsarkivet i Härnösand.

Jag har just hoppat av tåget på Sundsvalls centralstation när jag stegar in på Sidsjöns sjukhus för att söka jobb. Anställningskontraktet kan skrivas på direkt. Jag får börja som köksassistent eftersom jag inte har fyllt 18, men några månader senare kan jag iklä mig den vita rocken. Jag känner mig både häpen och stolt över ansvaret som läggs på mina unga, taniga axlar.

Under fyra år arbetar jag på kliniken och en del patienter etsar sig för alltid fast i mitt minne. Jag hör berättelserna och tar del av journalanteckningarna. När en del historier rullas upp känns det som om en obarmhärtigt kall vind blåser in genom de gallerförsedda fönstren. Livet har inte varit skonsamt mot många av dem som vårdas på sjukhuset. En del var bara unga vuxna när de hamnade på insidan av de gula tegelväggarna och fyrtio år senare ter det sig som om flera av dem borde ha kunnat leva ett liv bortom snålt möblerade flerbäddssalar, institutionslika dagrum och kala, kalla toalett- och duschutrymmen. Bortom strikta rutiner och en många gånger obönhörlig hospitalisering.

Läs även: Vad hände på Sidsjön - nu kan journalerna berätta

Läs även: Förlupna lumpare, bedragare och pedofiler - alla utreddes på Specialen

Läs även: Överläkarens son: Man kan inte ha en bättre barndom

Under senare halvan av 1900-talet utvecklades psykiatrin, det togs fram mediciner som successivt förfinades och en del gamla behandlingsmetoder kändes plötsligt nästan overkligt otidsenliga. I slutet av seklet stängdes Sidsjöns sjukhus för gott. Många patienter slussades tillbaka ut i samhället, men en del kunde aldrig återvända till en fri tillvaro.

När jag nu med tyghandskar på händerna får öppna en del patientjournaler igen svider det till i maggropen. Med vilken rätt gör jag detta? Hur ska jag kunna försvara och förklara att jag tillåter mig ta del av så många vingklippta människors mest privata angelägenheter och det som dessa sköra själar tvingades gå igenom. Ett återkommande tema får blodet att isa sig. Som grund för steriliseringslagen låg rasbiologin och när jag läser om den unga hushållerskan med sina faderslösa barn, och med ytterligare ett på väg, verkar det som om dessa ingrepp även användes som ett verktyg för att kontrollera männens sexualitet.

Tänker man på landvinningarna som forskningen trots allt har bidragit till blir man lätt lite mjuk i kanterna och en bit in i läsningen tonar mina självförebråelser ut. Det är bara genom historien vi kan lära oss något om oss själva och våra förfäder och det är inte människornas identiteter som är viktiga här. En fråga som dyker upp är också vad vi gör i dag, inom vården eller i andra sammanhang, som våra barn och barnbarn kommer att ruska på huvudet åt. Det finns alltid ett förr och ett nu, men hur framtiden ska se ut, det bestämmer jag och du.

Mer läsning

Annons