Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Till alla er som spelar Pokémon Go – tack!

Annons

För ett par veckor sedan lanserades det nya mobilspelet Pokémon Go, vilket knappast är något som undgått särskilt många. Ett par dagar efter lanseringen ringde jag min kille för att fråga var han var någonstans och jag var då ganska övertygad att jag skulle få svaret att han och några kompisar var och spelade fotboll, såg på någon film eller spelade tv-spel.

Istället får jag svaret: "Jag och Mattias är ute och jagar pokémons, vi har varit ute och gått i tre timmar". Jag ska erkänna att jag just då inte var jättesåld på själva spelidén, som dessutom fått Oscar, 24, och Mattias, 25, att gå runt och jaga fiktiva spelfigurer i flera timmar.

Sedan spelet kom ut har debatterna varit många och det har i princip bildats två sidor.

Den ena sidan som hyllar spelet och menar att det leder till motion, en gemenskap bland de som spelar och dessutom får det barn och unga att komma från sina datorer och tv-spel och gå ut i friska luften.

Den andra sidan som varnar för mänskliga zombies som tappat kontakten med omvärlden, utgör trafikfaror och egentligen bara flyttat sig från en skärm till en annan, med skillnaden att de numer är utomhus och härjar.

Jag skulle säga att jag tillhör den sida som hyllar spelet, vilket mycket beror på att jag själv fastnat för det och till och med kan ta omvägar hem för att jag letar pokémons längs med Selångersån.

När vi var nere i Småland för några veckor sedan gick vi över en mil. Det berodde inte på att vi hade i åtanke att vara hälsosamma och röra på oss, för den diciplinen kan jag tyvärr inte påstå att jag har. Vi spelade Pokémon Go.

Men det är inte bara det att spelet faktiskt får människor som tidigare suttit stilla att röra på sig. För min egen del har spelet även inneburit en ny sorts trygghet.

Tidigare när jag jobbat kväll och var på väg ut genom redaktionsdörren såg jag alltid till att ringa min mamma eller min syster så att jag skulle ha någon att prata med under den tio minuters långa promenaden hem. Jag var dessutom extra uppmärksam på de få personer jag faktiskt mötte och tog ut ena hörluren för att kunna garantera att de passerade mig och därefter fortsatte gå.

Majoriteten av de jag i dag möter där runt midnatt är inte mörkklädda gestalter som jag inbillar mig ser skumma ut. Majoriteten av de jag i dag möter är personer som går med blicken fäst i sina mobiltelefoner för att se var nästa pokémon dyker upp. Det är allt från barn och ungdomar i stora gäng till föräldrar i medelåldern som är ute och spelar med sina barn. Eller för den delen, vuxna i övre medelåldern som även de fastnat för spelet.

Trots att det inte enbart är pokémonspelare jag möter är den övriga procenten inte längre ett lika stort potentiellt hot. Varför? För att det alltid är människor ute, oavsett vilken timme på dygnet det är.

Jag köper argumentet att det vore bättre att aktivera sig utan att vara beroende av sin mobiltelefon. Men samtidigt måste det vara bättre att spelet leder till någon form av motion, istället för ingen motion alls? Och att jag dessutom känner mig tryggare när jag går hem är något som gör att jag mer än gärna rekommenderar spelet. Så tack alla ni som spelar. Tack för att ni får mig att känna mig tryggare.

Mer läsning

Annons