Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Överläkarens son om uppväxten på sjukhusområdet: "Man kan inte ha en bättre barndom"

Sjukhuschefen Einar Osterman lämnade stort avtryck, både under Sidsjöklinikens två första decennier och inom psykiatrin i stort. "Han var väldigt engagerad i patienterna och försökte hela tiden arbeta fram nya och bättre behandlingsmetoder", berättar sonen Lars Osterman.

Annons

De första patientjournalerna från Sidsjöns sjukhus är nu möjliga att läsa och det går att skapa sig en bild av 1940-talets mentalvård.

Läs även: Vad hände på Sidsjön - nu kan journalerna berätta

Läs även: Förlupna lumpare, bedragare och pedofiler - alla utreddes på Specialen

Läs även: Journalläsning som förpliktigar

Anteckningar skrivna med bläck, varvas med maskinskrivna blad. Uttömmande beskrivningar av patienternas tillstånd, beteende och utseende kompletteras med utslag av intelligenstester, formulär för feberkurvor och mentruationslistor.

– Pappa var väldigt engagerad i patienterna och vi fick ofta följa med på avdelningarna, berättar Lars Osterman.

Lars bor i Härnösand sedan många år. Innan pensionen arbetade han som yrkesofficer vid kustartilleriet. Hans båda bröder gick i pappa Einars fotspår, Göran blev röntgenläkare med inriktning på kranskärl i Umeå och Per Olof har arbetat som överläkare i Uppsala.

Bröderna Göran, Per-Olof och Lars Osterman i samband med en återträff på sjukhusområdet 2005.

– Jag var svarta fåret som inte blev läkare, säger Lars lite skämtsamt men försäkrar sedan att föräldrarna stöttade alla sina söner.

Lars Osterman minns sin uppväxt som idyllisk. När familjen kom till Sundsvall bodde de första tiden på en av sjukhusets tomma avdelningar, i väntan på att villan skulle bli klar.

– Man kan nog inte ha en bättre barndom. Det var mycket barn i området och vi hade kompisar överallt. Vi hade också väldigt stora ytor att röra oss på, förklarar han.

Einar Osterman var även politiskt aktiv och hans forskning inleddes efter att han hade slutat som riksdagsman 1948. Då startade också en tid av utveckling inom pykiatrin. En mer effektiv och humanare vård var målet.

Sonen Lars tycker det är viktigt att vården som bedrevs förr ses i ett historiskt perspektiv. Under 1940-talet fanns inte någon psyklofarmaka att ta till vid psykoser, depressioner eller svår ångest.

"Man kan offantligt inskränka tvångsmedlen", skrev Einar Osterman själv i en artikel som publicerades i Sundsvalls Tidning i samband med Sidsjöklinikens invigning 1943.

Einar Osterman, sjukhuschef, överläkare och forskare.

Det första vetenskapliga arbetet som fick genomslag utförde Einar Osterman tillsammans med två kollegor på Sundsvall lasarett. Det handlade om elchocksbehandling under narkos och artikeln publicerades i Läkartidningen 1954. Metoden lanserades som en skonsam form av elchock som med fördel kunde användas på ”mycket gamla, nedkomna och kroppsligt sjuka patienter”.

Behandlingen med psykofarmaka introducerades med klorpromazin 1952 i Sverige och på Sidsjöns sjukhus började medicinen användas två år senare. Även inom forskningen kring olika medicinska preparat bidrog Einar Osterman och hans medarbetare.

Sidsjöns sjukhus var ledande i landet när det gäller samarbetet mellan psykologer och psykiatriker inom vuxenpsykiatrin. På sjukhuset samlades därför på 1950- och 1960-talet många yngre, aktiva och forskningsintresserade läkare från olika länder och flera av dem blev så småningom professorer.

Mer läsning