Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

22-årige pappan sydde i hop munnen i desperation: "Jag har försökt påverka min situation men ingen lyssnar"

En flykting på Åstön har sytt i hop sin egen mun med tråd och har inte ätit eller druckit på två dagar.
– Jag har försökt påverka min situation men ingen lyssnar, jag har ingen röst, meddelar han.

Annons

22 åringen, hans gravida fru och deras tvååriga dotter kom från Afghanistan för cirka åtta månader sedan. De bor nu på Åstöns asylboende. I ett litet rum bor mannen och i rummet brevid bor hans fru och dotter.

Flera av flyktingarna har varit frustrerade över matsituationen på boendet, att den inte passar för deras religion.

Det kan du läsa om här: Boende på Åstön klagar på matserveringen under Ramadan

Men problemet är mer komplext än så menar 22 åringen, som vill vara anonym. Han säger att det är många små bitar som tillsammans gör att de mår dåligt. Att det är hela situationen de befinner sig i och att det kan vara en mindre grej, som en orättvisa vid matserveringen som gör att det tippar över menar han.

Den långa väntan på att få veta om de får stanna påverkar. Bara ovissheten i sig är pressande. Under tiden har de inte heller något att göra och han tycker att de på ett sätt behandlas som barn. Att de inte har någt att säga till om gällande sin egen situation.

– Om vi säger något så är det ingen som lyssnar på oss. Det var därför jag gjorde det här. Jag kommer att ha min mun i hopsydd tills någon lyssnar på oss och respekterar oss, skriver han på ett papper.

Läs även: Stenattacken mot asylboendet på Åstön oroar kommunalrådet – alla misstänkta släppta på fri fot

Mannen är under intervjun avtrubbad och trött. Han säger själv att han är desperat. Att han inte orkar ha det så här längre.

– Det är som att sitta i fängelse. Vi är fast här på obestämd tid, skriver han.

Mannens fru har opererats för ett hjärtfel och måste göra många läkarbesök. Det kostar pengar. Hon är också gravid och mår ofta illa, något som gör att de måste köpa egen specialkost. Det kostar pengar med.

– Det är också en ständig oro, att inte ha pengar till läkarbesöken, skriver han.

Han är också oroad för sin lillebror som är mindreårig och bor i Timrå. Han vill flytta närmare honom.

22 åringen har sytt i hop sin mun som en symbolik för att han tycker att han inte har någon röst.

Birgitta Sundborg är diakon i Svenska kyrkan. Hon brukar vara ute ibland och prata med flyktingarna. Hon tycker att personalen har gjort vad de kan med maten.

– De har gjort ett fantastiskt jobb och ställt upp och försökt fixa problemet. Jag tror den bakomliggande orsaken är så mycket större än ett matproblem, säger hon.

Hon tror att många flyktingar mår dåligt av att vänta så länge på ett beslut om de får stanna i Sverige. Till det kommer oro för släktingar som är kvar i hemlandet och dessutom att sitta på ett boende långt ifrån ett samhälle.

– Jag tror att det drabbar männen hårdare. Kvinnorna umgås och hjälper varandra med barnen. Männen har ingenting att göra och det sliter mentalt, säger hon.

Mer läsning