Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem är ansvarig för gifttunnorna

Snart kan frågan om vem som är ansvarig för de 23 000 läckande kvicksilvertunnorna i havet utanför Sundsvall få ett svar.

Det är länsstyrelsen som håller på att slutföra sin utredning om den tickande miljöbomben.

Totalt handlar det om nio ton kvicksilver och risken för föroreningar är stor.

Annons

De dumpade gifttunnorna utanför Åstön, Brämön och i Sundvallsfjärden håller på att rosta sönder. Kvicksilvret i tunnorna har gjutits in i betong, men kalken i betongen luckras upp med tiden med påföljd att kvicksilvret löses och hamnar i vattnet.

Nu är utredningen om vem som ansvarar för dumpningen på väg att slutföras hos Länsstyrelsen i Västernorrland.

– Ett första steg efter att ansvarsutredningen är klar blir att ta upp några tunnor och göra en analys av föroreningsinnehållet och om och i så fall hur mycket tunnorna läcker. Kostnaden för att ta upp ett antal tunnor och utföra analysen av innehållet har kostnadsberäknats till två miljoner kronor, säger miljöjurist Ulrika Prytz, som handlägger ärendet på länsstyrelsen.

– När ansvarsutredningen och analysen av tunnornas innehåll är klar kommer vi att ta kontakt med de bolag som vi bedömer är ansvariga för föroreningarna samt Naturvårdsverket för att få deras synpunkter. Därefter startar diskussioner med bolagen angående nödvändiga undersökningsåtgärder, slutar Ulrika Prytz.

Att bärga tunnorna kommer att bli en mycket kostsam åtgärd. Det finns beräkningar som visar att det handlar om flera hundra miljoner kronor. Sveriges Geologiska undersökning (SGU) har med hjälp av undersökningsfartyget Ocean Surveyor fastställt exakta positioner beträffande 3 500 av tunnorna. Blir det fråga om bärgning måste positionen för övriga knappt 19 500 tunnor fastställas samt det omfattande arbetet att lyfta upp dem en och en med kran från havsbottnen.

– Totalt dumpades 23 000 tunnor under 50- talet och fram till 1964, berättar professorn i maringeologi, byråchef Ingemar Cato vid SGU i Uppsala.

Dumpningarna skedde på internationellt vatten vilket på den tiden var tre distansminuter utanför de yttersta skären. Det var då inget lagbrott. Numera är dumpning inte tillåten enligt Helsingforskonventionen. Territorialvattengränsen är också numera 12 distansminuter ut från kusten.

Vad som ska göras med tunnorna är oklart. Det är fråga om 80 liters så kallade karbidtunnor av plåt som nu håller på att rosta sönder. Kvicksilvret i tunnorna har gjutits in i betong men kalken i betongen löses långsamt upp och kvicksilvret frigörs.

– Det sker ingen eller liten sedimentering i området . Det som återstår för att lösa detta gigantiska miljöproblem är att plocka upp tunnorna. Totalt handlar det om cirka nio ton kvicksilver, säger Ingemar Cato

Innan dumpningarna skedde tillfrågades Medelpads Kustfiskareförbund om lämplig plats för dumpningarna. Resultatet blev att 13 000 tunnor dumpades i Sundsvallsfjärden och i ett område sydost om Åstön. Det området ansågs då vara minst skadligt. Tidigare skedde dumpningar även utanför Brämön.

– Det finns teknik för att bärga tunnorna. Tunnorna ligger på djup mellan 20 och 90 meter och med en kran utrustad med gripklo kan de lyftas upp. Problemet är vem som ska betala, slutar Ingemar Cato.

Annons