Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vi behöver fler som Saga Norén, inte färre

Det är svårt att inte tycka om Saga Norén, Länskrim Malmö.
Det är så presenterar hon sig, i den populära teveserien Bron vars sista avsnitt sändes i SVT i söndags.

I rollen som polis är hon vass, skicklig och självsäker. Hon vet att hon inte är vilken polis som helst, utan att hon är den bästa mordutredaren i Malmö. I yrket har hon tydliga regler att hålla sig till. Hon vet sina befogenheter, hon har målet klart för sig.

Privat är Saga Norén betydligt mindre säker på sig själv. I det sociala samspelet har hon uppenbara svårigheter, eller kanske ska man kalla dem egenheter. Det finns ingen instruktionsbok i att vara människa. Det finns inga tydliga regler. Det är lätt att skratta åt Saga när hon läser travar av böcker för att förstå hur man är en bra flickvän. Men för henne är det allvar. Utan tydlighet blir hon förvirrad, och omgivningen är suddig. Ofta väljer hon bort nära relationer, de är helt enkelt inte värda ansträngningen. Dessutom har Saga Norén alltför många gånger blivit sviken och lurad, och hon aktar sig noga för att bli det igen.

Det är inte tydligt uttalat i teveserien att Saga Norén har Aspergers syndrom (AS), men de som lever med diagnosen känner igen sig. Visserligen är alla med AS egna personer med olika egenskaper och behov, men svårigheterna ligger inom ungefär samma områden, även om de ter sig olika hos olika individer.

Vad Saga Norén visar är att en person med AS är minst lika kompetent som andra, och till och med kan bli den bästa mordutredaren, kanske inte trots, utan på grund av att hon har AS. När kollegorna vill åka hem och sova stannar Saga Norén kvar på stationen och jobbar hela natten och hon överlever med hjälp av fryspiroger. Hon ger sig inte förrän fallet är löst. När hon inte får jobba känner hon sig vilse i tillvaron.

Saga Norén är ett fiktivt exempel, men hon är ett viktigt exempel. Man behöver för den skull inte dra slutsatsen att alla med AS ska uppföra sig precis som hon eller ha samma svårigheter som henne.

Många barn, unga och vuxna med autism får bristfälligt stöd av samhället. Inte minst kan föräldrar till barn med autism tvingas ägna större delen av sin tid och energi till att kämpa för att deras barn ska få den hjälp de behöver. Många föräldrar hamnar också i det dilemma som är att tvingas välja mellan att framstå som en bra förälder i samhällets ögon eller att göra vad de vet är bäst för sitt barn.

Det finns nämligen en alltför utbredd uppfattning om att barn med autism ska normaliseras, alltså tvingas lära sig att uppföra sig som dem utan autism. Detta trots att autismen i sig inte behöver vara ett problem förutom då det krockar med normalfungerande personer som inte förstår. Autism är inte en sjukdom som kan botas, däremot kan ett barn som får rätt stöttning klara sig utmärkt i livet.

Ett barn som däremot tvingas göra sådant som det inte har några förutsättningar att klara, närmast att likna vid att trycka in en kvadrat i en cirkel, riskerar att fara väldigt illa. Ändå är det ofta precis det som rekommenderas, även om det ser väldigt olika ut på olika ställen.

I vissa fall handlar det om att barnet inte klarar av en vanlig skolgång. Det sociala samspelet och de störande inslagen i skolmiljön blir helt enkelt för svåra att hantera. Ändå tvingas dessa barn till skolan, och de föräldrar som väljer att hålla sina barn hemma för deras eget bästa blir strängt tillrättavisade.

De flesta med Aspergers syndrom är normalbegåvade eller till och med något intelligentare än genomsnittet. Det finns ingen anledning att fortsätta utöva överförmynderi över dessa personer, särskilt inte när de börjar komma upp i tonåren. Det bästa i de flesta fall är såklart att lyssna med barnet och hens föräldrar om vilka behov man har. Då detta inte alltid görs uppstår ibland stora problem, inte minst för föräldrarna som inte vet hur de ska hantera sitt barn, som kanske får svåra vredesutbrott och kanske även tar till våld då de känner sig frustrerade och trängda.

Förr i världen gjorde omgivningen det enkelt för sig och låste helt enkelt in dessa personer på institutioner, där de inte sällan blev kvar i resten av sina liv. Det är naturligtvis inte en lösning. Snarare gjorde tvångsvården dessa i grunden friska personer sjuka på riktigt, och allt sammantaget bidrog det till att skapa och befästa en lång rad fördomar om autism som lever kvar än idag.

Ändå finns nu ett förslag om att återinföra tvångsvård av barn med olika NPF-diagnoser (AS, ADHD, Tourettes).

Det är en riktigt farlig lösning som inte hjälper dessa barn, som på grund av en diagnos och ofta just på grund av att de fått fel eller ingen adekvat behandling för den, agerar på ett svårhanterligt sätt för omgivningen.

Fokus måste ligga på att ge dessa barn möjlighet att utveckla sina unika förmågor, snarare än att försöka få dem att bli som alla andra. Det kommer ändå att misslyckas, med onödigt mänskligt lidande som följd.

Läs också: Föräldrar har en plikt att skydda sina barn