Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi komma, vi komma från pepparkakeland…

Annons

… på vägen vi vandra hand i hand,

så bruna, så bruna, vi äro alla tre …

Sedan några år tillbaka har jag, mamma och syrran en stående tradition: Julbak. Innan lucia brukar vi ses hos mig och dela både plåtutrymme och en hel del goda skratt medan väldoften från ugnen letar sig vidare ut i trapphuset. Först ut är saffransdegen som knådas och snurras enligt konstens alla regler och där russinen trycks i för glatta livet. Degsnurran åker fram och skär till de finska smördegsstjärnorna som fylls med en klick plommonmarmelad innan de åker in i ugnen. Allt går som på löpande band, precis som i tomtens verkstad.

Lika snabbt som timmarna flyger förbi blir även min åretom-röda köksmatta täckt av mjöl, men julstädningen får allt vänta. Pepparkakorna står nämligen på tur, och de slår faktiskt det mesta. Redan i tidig ålder föddes min förkärlek för att äta denna kryddiga deg innan den ens hunnit formas till älskvärda hjärtan. Jag minns specifikt ett år då jag smusslade ner en klump pepparkaksdeg i storleken av en julgranskula i förklädesfickan, och tassade ner i trappan som ledde till ytterdörren. Där stod jag sedan i mörkret och mumsade i mig det som kändes som högvinsten i baklotteriet – tills mammas höjda röst hördes uppifrån köket när mitt hyss upptäckts. Antalet grisar och gubbar blev nog försvinnande liten den gången jämfört med proportionerna på min magknip!

Numer äter jag mina färdiggräddade pepparkakor med andakt för att det inte ska sina alltför fort i plåtburken med Marimekko-mönster. Allra helst tillsammans med ett glas kall mjölk sent på kvällen, eller som efterrätt till lunchen, eller på söndagseftermiddagen tillsammans med lite glögg när ännu ett adventsljus tänts – och då gärna med en klick mögelost på …

/Nina Backholm

Redigerare som gärna tar en bastupaus från julbordet i Vigge

Annons