Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vi måste hitta lösningar när unga själar krampar

Annons

Människor tycker mest om människor som tycker om människor. Och särskilt barn då, förstås. Ja, djur tycker vi också om, men framför allt tycker vi om barn. Och eftersom vi är så många som är så angelägna om att barnen ska ha det bra är det obegripligt att utskrivningen av mediciner till deprimerade unga har dubblerats det senaste decenniet. Det är inte heller klokt att så många barn står i kö till psykiatrin.

Självmord är i dag den vanligaste dödsorsaken bland unga som är mellan 15 och 24 år.

Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga.

Självmord är vanligast.

Självmord.

En del unga vill helt enkelt inte leva längre. Andra lever med ständig kramp i själen. De har inga vilda drömmar, inga vågade visioner, känner mest vanmakt och ser inget ljus i tunneln. Det är helt galet! Vi måste hitta på något. Finna en lösning. Och då menar jag inte någon ny kemisk lösning i tablettform. I stället måste det byggas en bred och bastant bro till ungdomarnas framtidstro.

Jag tror vi är överens om att Vintergatan vilar i händerna på kommande generationer och att nästa generation vilar i våra händer. Vi sköter inte den uppgiften särskilt bra, tycker jag. Vi är rätt usla på att förmedla målbilder som är möjliga att nå. Som att ett arbete, vilket arbete det än är, kan vara värt att kämpa för. Som att det inte är klädplaggens eller inredningsprylarnas prislapp och produktmärken som är viktiga, utan att vi har plaggen och prylarna vi behöver. Som att vi alla är värda en plats på den här planeten utan att vi måste utplåna våra särdrag och bli några andra än de vi är.

Siktar man mot stjärnorna når man trädtopparna, sägs det. Men om den första förgreningen är ett par meter upp och inte den flygfärdige lyfter själv så måste det stå en människoälskande vuxen där som ger ungen ett handtag. Vi måste helt enkelt sätta oss själva åt sidan, finnas där och lyfta dem med våra händer, upp på våra axlar. Vi måste axla ansvaret. Måste fortsätta ge dem fart, även när de har gungat klart. Och så måste vi drämma pekpinnen i bordet när det gäller hur skolan ska fungera. Ta det här med betygssättningen, där resultatet i en enda liten delkurs kan sätta allt ur spel. Vem har inte perioder i livet när det mesta blir fel?

Och så det här med föreningsidrotten och de konstnärliga uttrycken som kanske är samhällets viktigaste fundament när det gäller barns och ungdomars drömbilder. Men när det krävs att föräldrarna är välbeställda och har väldigt mycket fritid för att ungarna ska kunna utrustas och transporteras runt mellan sportandet och spelandet så blir det inte många mål som nås.

Vi måste hitta formeln som gör att det lyfts in mer drömmar i människobarnens dagböcker och skrivs mindre av sådant som hamnar i sjukhusens journalarkiv.

Vi som satte dem till världen måste helt enkelt få dem att vilja vandra vidare och leva sina liv.