Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Vi planerar aldrig" – fem grånade backpackers tar ödet i hand och reser dit näsan pekar

Fem gubbar som gillar att improvisera. Elva års resor utan annat mål än att komma hem igen. Och nu, en bok.
Men det är inte boken som är det viktiga.

Annons

Det är tyst i Bäckland. Så tyst att man måste stanna upp och lyssna. Så tyst att man nästan hör vinden frasa i vingpennorna på de båda korpar som tar en långsam lov över den röda lilla gården, inbäddad bland Nordingrås böljande berg och kupade dalgångar där smältvattnet samlas under blånande snö.

Pär Nord säger hej och välkommen och bjuder på te med nybakade skorpor och hemgjord marmelad. Boken vi ska prata om ligger redan på bordet; på omslaget står fem gråhåriga gubbar, de flesta i shorts och sandaler, en med vandringsstav. Himlen i Georgien är lysande blå och gubbarna ser ganska förnöjda ut.

Så är det förstås inte alltid.

– Nej, nog kan det bli kärvt, dåligt väder, strapatser och missöden, säger Pär Nord.

– Jag är fruktansvärt fyrkantig och kan bli rätt sur. Men vi känner varandra så väl vid det här laget att det ändå alltid fungerar; det är en fördel att vi är fem, det finns en social resonansbotten inom gruppen.

Den första resan gjorde de 2005. Gubbarnas historia går förstås mycket längre tillbaka än så; som gamla kärnkraftsmotståndare med basen på Ekerö har de en lång och miljömedveten historia. De har gjort mycket tillsammans: paddlat, protesterat, ätit mudimums – mat tillagad utan djurindustri och multinationella företag. Matlaget de bildade 1980 lever fortfarande.

Det är också med maten i centrum som de planerar sina resor. I december varje år samlas Hans Alm, Italo Pilotti, Pär Nord, Eddy Sandberg och Richard Sjöberg på restaurang Löwenbräu på Fridhemsplan för att planera sin nästa resa.

– Alla de andra bor i Stockholm så det är väl rätt naturligt att vi ses där. Fast varför just på den restaurangen är egentligen en gåta, maten är ingen höjdare, säger Pär utan att se särskilt ledsen ut för det.

Italo har, som alltid, med sig sin atlas. Alla böjer sig över den, planeringen kan börja. Nepal, Kirgizistan, Rumänien, Transsylvanien, Polen – var härnäst?

Startskottet för den första resan var av allvarligaste slag.

– Eddy fick en hjärnblödning. Han insåg att om han skulle göra något så skulle det göras nu, det gick inte att vänta. Han ringde runt och kollade om vi andra ville hänga med. Och på den vägen är det.

Första resmålet var Macchu Picchu.

– Vi söker oss gärna till länder med höga berg. Men det är inte alltid vi bestiger dem, eller ens fullföljer våra planer; vi är mycket för att vända och ge upp, haha. Vi har ingen som helst prestige.

Resorna är alltid improviserade, förhållandena enkla, ibland primitiva. Den lysande gula förkortningen på bokens framsida kungör resenärernas ideologi – LPP. "Löses På Plats, män reser tillsammans".

Pär Nord tummar lite på det blanka omslaget.

– Vi vet vart vi ska. Och målet är att komma hem igen. Men resten – ja, det löser vi på plats. Huvudregeln när vi landat på flygplatsen är att ta till vänster.

Äventyren har blivit fler än vad som kan återberättas. Det handlar om allt från att resa inklämda i en liten Dacia med en enhandad rumänsk chaufför på väg mot okänt mål till att dela en armenisk konjak med en sorgsen långtradarchaufför på färjan över Svarta Havet. Det kan handla om att söka övernattning i den mest avlägsna lilla bergsby och finna stor gästfrihet bland de allra fattigaste. Att bli bjudna på bröd, te och honung av en liten gumma i ett stenskjul på ett berg.

Konsten är att släppa taget.

– Vi övar oss i att alltid säga ja till varandras förslag. Att tro att det löser sig på plats. Det låter kanske slappt, men det är det inte; det handlar om tilltro, att våga vara tillåtande, säger Pär.

– Och vi har faktiskt aldrig råkat ut för någonting, eller jo, vi har blivit bestulna. Men med tanke på hur mycket vi har rest så har det hänt otroligt lite i den vägen.

En bilmekaniker, en hantverkare, en hemmansägare/journalist, en lärare och en ekonom. Alla fyllda 60 och mer därtill. Fem grånade backpackers som måhända har en alldeles särskild nimbus.

– Visst finns det en trygghet i att resa fem tillsammans, och vi är alla äldre män, vilket jag tror ger oss en speciell fördel. Vi skrämmer ingen och vi är aldrig rädda. Vi pratar alltid med folk; fungerar inte engelska, tyska eller italienska kan man alltid göra sig förstådd med gester. Det går förvånansvärt bra.

Blir de strandsatta i något ensligt hörn av världen – ingen buss, ingen taxi, ingen mat och ingen hjälp i sikte – så står de kvar.

– Vi väntar. Det är en reseteknik, att låta folk komma med lösningar. Och det gör de. Alltid. Mänsklig tillit betyder så oerhört mycket.

Elva sommarresor har det blivit. Men de har också gjort två andra resor – utanför LPP:s koncept – där färden gått till Nepal. Närmare bestämt till Humla, Nepals fattigaste och minst utvecklade distrikt, där medelåldern är låg och barnadödligheten hisnande hög. De smala stigarna mellan byarna trafikeras av åsnor, jakar, getter och hästar.

Här finns ett skolhem för barn som är navet för hela berättelsen och orsaken till att Pär Nord över huvud taget skrivit sin bok.

Skolhemmet är en alldeles egen historia – om den unga munken Chembal Lama som stöter på Hans Alm, hur föreningen Kailash Mansarovar Children of Humla bildas 2007, hur Pär och hans medresenärer engagerar sig och bildar en svensk supportgrupp som står för 85 procent av kostnaderna, hur skolhemmet växer och utvecklas till den plats det är i dag – ett nybyggt skolhem plus en hälsoklinik som ger gratis grundvård och mediciner till både barn och vuxna i området.

På skolhemmet får ett 50-tal barn husrum, mat, kläder, trygghet och utbildning under tio års tid. Trädgården, det egna köket, huset för föreståndaren – allt har kommit till tack vare insamlingsarbetet.

– På morgonen den 22 februari 2014 vaknade jag av en klar tanke: Jag skulle skriva en bok om våra sommarresor. Nu har jag gjort det, säger Pär Nord.

– Men det är inte boken som är det viktiga. Pengarna som boken drar in kommer att gå till skolhemmet i Humla. Där gör de skillnad på riktigt.

Och ger barnen en framtid som de annars inte skulle ha haft.