Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Vi pratade aldrig om cancerrisken"

När Kjell Östman började jobba på Gränges Aluminium 1957 fanns ingen tanke på att det kunde vara farligt att vistas i verket utan skyddskläder.
– Visst var det arbetare som fick problem med astma, men att röken och ångorna kunde vara cancerframkallande diskuterades aldrig.

Annons

I Kjell Östmans klädskåp hängde ett vanligt blåställ och en reklamkeps. I dessa kläder och sina egna träskor klev han som 21-åring in i verk ett för första gången 1957. Det fanns ingen tanke på skyddsglasögon, skor med stålhätta, hjälm eller eldfasta strumpor.

Några gånger har han fått hoppa ut ur hallen på ett ben efter att ha klivit ner i flytande aluminium med träskon. Andra gånger har han lämnat skiftet med brännsår på armar och rygg.

– Men det var ett fast jobb och stämningen på skiftet var familjär. Det har aldrig varit något prat om ökad cancerrisk så därför har jag aldrig tänkt på det. Och nu när man läser att gamla arbetskamrater dör så är vi ju i den åldern att man inte tar reda på orsaken längre, säger han.

Även hans fru Helga Östman jobbade och trivdes bra på Kubal. Hon började 1971 och blev kvar på platsen i 24 år. Kjell slutade tre år senare, 1997.

Helga är, enligt maken, den första kvinnan som började förvärvsarbeta i verk 1.

– Jag använde inte heller hjälm eller munskydd från början trots att jag höll på med oxid och fluorid som rök i luften och irriterade i halsen. Men det var inte röken som var värst, det var kylan på vintern. Det drog fruktansvärt ur galler på golvet, säger hon.

Ändå hade de kvinnliga arbetarna tur. De fick vinterfodrade militärjackor som skydd mot kylan.

– Vi andra fick nöja oss med Sundsvalls Tidning som vi stoppade in under tröjan för att hålla kylan borta från ryggen när vi stod vända mot de heta ugnarna, säger Kjell och ler.

Under 1970-talet började de använda munskydd, men ingen av dem kommer ihåg att de har gjort någon större hälsoundersökning. Inte annat än hörsel- och synkontroll.

– Det har aldrig diskuterats och de personer som har dött av cancer kanske skulle ha gjort det även om de inte jobbat på Kubal, säger Kjell Östman, vars dotter nu jobbar på samma arbetsplats.

Många förbättringar har skett på Kubal sedan 1957. Kjell Östman tycker framför allt att den kombinerade matsalen och kontrollrummet blev ett lyft.

– Då slapp man vara ute i hallen hela tiden.

Men en gång var det tur att Kjell Östman ändå fanns på plats i hallen. Frun Helga arbetade i en av truckarna när det plötsligt började brinna bakom henne. Maken Kjell såg nödläget och kunde rädda sin fru.

Nu njuter de tillsammans av pensionen och uppskattar den friska luften från sommarstugans farstukvist.