Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vi som vet livets värde kanske kan gå vakt?

Annons

Vi reste hemåt tillsammans med jul- och nyårsfirarna. "Glöm nu inte några påsar och paket”, ropade tågvärdinnan i högtalarna innan avstigningen. ”Just ja”, sa en småbarnsmamma med fyra armar och flackande blick som var på väg ut genom dörren. Sedan hastade hon tillbaka in i den överfulla vagnen. Själv minns jag alla resor norrut i mörker och snöyra. Förväntningarna på samvaron, människorna och maten, på att få visa upp minstingen som säkert hade växt en decimeter sedan sist. På att få dela saknaden efter någon vi mist. Men det var då, när barnen var små. Nu var vi på väg hem för att ta emot egna hemvändare. Vuxna barn med egna ungar.

Norrut åker man för att dö, är den aningen provocerande titeln på en roman som kom för något år sedan. Fast så kände inte jag när jag tågade fram mot den plats på jorden som är min. Där finns ju mitt vanliga liv, tänkte jag. Det som jag försöker göra det bästa av så länge jag har möjligheten. Jag var redo att spotta i nävarna men slapp skotta mig fram mot dörren. Jag fick halka runt i stället. Sladda ut till brevlådan, slira iväg på hundpromenaden. Glida på skorna ner mot stan. På den här isbelagda delen av jordskorpan vet man verkligen ingenting om hur långt livet kan tänkas bli. Och när jag kom in på gårdsplanen efter den långa utlandsvistelsen stod pojkarna på rad. Ja, det handlar inte om några beundrare, förstås, utan om barnbarnen. Det är så speciellt det här med att livet fortsätter, med eller utan min hjälp. Att de finns och att vi på något sätt hör ihop. Nej, jag kommer aldrig att åka norrut för att dö. Jag kommer att åka söderut och när jag reser hem igen gör jag det för att där planterades en gång mitt mänskliga frö.

Nu blir vi fler i den här landsändan och har vi tur kanske några nyanlända slår rot. När jag läste att fyrtio flyktingboenden har satts i brand under året rös jag över hela kroppen. Hur kan någon vara så ondskefull? Hur kan någon tycka att mordbränder kan vara ett alternativ? Ett av målen med min resa var förresten att jag skulle få ordning på mina spruckna nätter. De som brukar kunna delas in i minst tre, fyra eller fem sömnperioder. Det lyckades såklart inte och när jag låg och tittade på fullmånen under juldagsnatten tänkte jag att alla vi mogna kvinnor som ligger och vrider oss i vargtimmen skulle kunna använda den vakna tiden till att vara brandvakter. Vi som har fött och fostrat och vet vad ett liv är värt skulle kunna bilda kedjor runt de som flytt och mota bort dem som bär på facklor och fotogen.

Nej, norrut åker man inte för att dö, utan för att leva, vid sidan av och tillsammans med andra. Vissa årstider är det kanske både grönare och skönare någon annanstans, men då finns det något annat som saknas. I mitt fall den rätta jordmånen och mina unga, yviga grenar med sina livfulla skott. Nu står ett nytt år för dörren och för varje liten rotad eller rotlös själ som får förmånen att kliva in i det, hoppas jag att det blir gott.

Katarina Vikström