Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vik hädan fästingar – en ny tid är kommen

Annons

Jag gav inget nyårslöfte i år. Inte för att jag brukar göra det, men de senaste dagarna har jag lamslagits av en insikt som gör att jag nu griper efter varje halmstrå. Och ett nyårslöfte är alltid en början.

Det började med att jag som av en händelse råkade ramla över en artikel om sex läskiga kryp man inte vill hitta i örat. Något välbekant klingade över rubriken och snart började ett väl undanstoppat minne att röra på sig. Jag hann bara läsa några rader innan det förde mig tillbaka till Medborgarplatsen i Stockholm.

Året var 1992 och jag befann mig på biblioteket. Det var behagligt tyst där inne och jag satt försjunken i en bok. Efter en liten stund blev jag dock varse ett märkligt ljud inne i mitt huvud. Ett rytmiskt, liksom sugande läte. Jag stelnade till. Vad var nu detta? Jag stoppade fingret så djupt in örat jag förmådde. Och där kände jag det. Något som inte skulle vara där.

Det här var på den tiden då löpsedlarna fylldes av larm om livsfarliga fästingar och med det i bakhuvudet förstod jag förstås genast vad det handlade om. Nu var goda råd dyra. Här gällde det att snabbt hamna under behandling innan fästingen hade hunnit suga i sig ännu mer av min hjärna. Paniken växte lavinartat – jag befarade att vissa delar redan gått förlorade för alltid.

På Södersjukhusets akutmottagning frågade läkaren om det var okej att några kollegor närvarade när hon plockade ut fästingen. De var nämligen mycket intresserade av mitt ovanliga tillstånd. Runt mig flockades en skara nyfikna vitrockar.

Allt gick nu väldigt snabbt. Knappt hann jag känna pincettens lätta kittling i örongången förrän rummet fylldes av lågmälda fnysanden och kvävda fniss. Så höll min doktor, snett leende, upp en brun klump, stor som en ärta, framför mig. Du kan vara lugn, sa hon. Det är bara en vaxpropp.

Det är märkligt så tankarna kan skena iväg när man är riktigt rädd. Liksom ta kommandot som vore man en viljelös trasdocka. Drog jag då lärdom av den där händelsen? Fick jag några insikter om rädslans natur? Icke.

Det är inte förrän nu, 24 år senare, som ett ljus har börjat gå upp: Den obefogade, irrationella rädslan finns kvar, även om den tagit sig andra uttryck genom åren och gjort att jag girat och väjt där jag i stället borde ha gått rakt fram. Hindrat mig från att göra det jag vill. Nu talar jag förstås inte om småkrypsfobier eller hundrädsla, utan om något mycket lömskare – den subtila rädslan som verkar i det tysta. Den som får oss att skylla på omständigheter, andra människor eller tidsbrist.

Eftersom det så uppenbart är med våra tankar och föreställningar som vi skapar våra liv och styr världen så har jag nu därför tagit ett beslut. I stället för att låta mig gastkramas av simpla vaxproppar, och inbillade systemkollapser, ska jag göra allt för att ta kommandot över min rädsla. Det är mitt nyårslöfte.

Victoria Engholm