Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vikten av identifikation

Annons

Bland många lustiga samtal man kan ha under en jullunch är här ett:

Varför är vissa idrottslag inte bättre på att skapa identifikation kring sitt varumärke gentemot omvärlden?

Eller om vi går ett steg längre, gentemot sina egna supportrar.

Det behöver inte vara så svårt som många klubbar gör det. Eller inte gör.

Som snygga supporterprylar till exempel.

Där är lag som GIF Sundsvall och Timrå IK föredömen i min värld bland klubbar i mindre och normalstora städer.

Det finns nämligen föreningar som fortfarande inte förstår exakt hur mycket som finns att vinna på att lagprylarna pryder supportrar även i vardagen.

Från att matchtröjorna är snygga på ett retro eller nyskapande vis till t-shirtar med enkelt namn och nummertryck på under sommaren.

Hur som helst har känslan att det är skämmigt eller bonnigt att bära lagprylar levt för länge utanför storstäderna och det är föreningarna som måste ta det första steget mot förbättring.

En sak jag verkligen saknar i det här sammanhanget är en laglåt som ljuder så supportrarna sjuder innan avspark.

Ni vet, som Liverpools magnifika You’ll never walk alone som skapar gåshud på läktare såväl som i tv-sofforna.

Tänk er det på GIF-vis.

Och då spelar det verkligen inte någon roll om det är bonnigt, töntigt eller popigt.

När Inters Curva Nord stämmer upp i Pazza Inter Amala (Galna Inter älska henne) är det till poptoner som får igång San Siro-publiken.

Medan Antonello Vendittis vackra Roma Roma får åtminstone mig att önska att alla mina dagar börjar i Rom, klädd i rött på Olympiastadions läktare i härligt italienskt solsken.

Om inte det är identifikation så säg.

I Sverige lever den här traditionen redan på ett par håll. Många lag i Allsvenskan och Elitserien har låtar, men långt ifrån alla låtar som supportrarna stämmer in i.

Och redan där tycker jag att man har förlorat en stor del av det som kan fås gratis och ge så mycket tillbaka, till spelarna och supportrarna.

Ni behöver förstås inte hålla med mig.

Men tänk åtminstone på det när ni hör AIK-klacken sjunga att Solen stiger över Råsunda, gammal som ung sjunger Heja Blåvitt, heja Blåvitt ...

Eller när hela Söderstadion stämmer in i Kentas Just i dag är jag stark, just i dag mår jag bra …

I de lägen bryr jag mig inte varifrån jag kommer. Jag ser hur supportrarna identifierar sig, hur de höjer rösten för att höja spelarna och hur det fungerar.

Identifikation. Jo, jag känner det också.

Gör du?

Vart tog Silly Season-hetsen vägen? Kanske att den lurar runt hörnet ...

Batman - The dark knight är äntligen ute på dvd. Som en viss sportchef skulle säga, hua vad sevärd.