Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vilket härligt lyft – för Skogs och hela TIK

Annons

Plötsligt händer det. Och då är det extra skojigt att vara på plats.

I 25 omgångar har Moraförvärvet Tomas Skogs letat efter den form och stabilitet som gjorde honom till landslagsback förra vintern.

I match efter match har han försökt trampa igång skridskoåkningen, behandla pucken och vid behov nagla fast motståndare intill sargen.

Men timingen. Eller känslan har liksom vägrat infinna sig.

Fram till i går kväll. Då stämde hux flux det mesta..!

Med ens var det lätt att förstå hur fjolårets sportsliga ledning tyckte sig ha gjort ett fynd genom värvningen av den 24-årige dalkarlen. Och vadå? Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig.

Jag vill i och för sig se mer och fler stormatcher av Skogs, men nu vet vi i alla fall att kapaciteten inte försvunnit längs vägen någonstans i bandyland, mellan Dalarna och Medelpad, utan att vi faktiskt kan börja tro och hoppas på en islossning á la Kokko i fjol.

Över huvud taget hoppas jag det nu en gång för alla vänt åt rätt håll inte bara i tabellen – härligt att för andra gången på mindre än en vecka ha kravlat sig över kvalseriestrecket – utan också spelmässigt.

Visserligen såg försvarsspelet stundtals ganska anskrämligt ut i går kväll och en huvudskada på Eric Moe (den höga och vårdslösa armbågen förtjänar, som jag ser det, ett extra sammanträde av disciplinnämnden) var väl knappast vad Challe Berglund, Per Nygårds & Co önskar sig i nuläget.

Men om vi väljer att se det hela litet mer över tid så har defensiven skärpts avsevärt efter Karjala-uppehållet, och det är också den stora förklaringen till att TIK nu är över strecket med ett spel och ett go’ i laget som lovar mer.

Trots detta hoppas jag fortfarande på ett backförvärv, samtidigt som både bacillkänslige Mikko Lehtonen och fingerskadade Pär Styf måste tillbaka i truppen snarast.

Offensivt sett finns bara ett stort orosmoln just nu, och det är Tom Wandells flyttplaner tillbaka över Atlantan (se första sportsidan).

Det är möjligt att kontraktet gör Timrå tandlöst i kampen om Wandell.

I så fall gäller det att få ut max av sörmlänningen så länge som möjligt och om möjligt se till att han kan komma tillbaka så fort det bara går…

Anfallsmässigt finns det dock så mycket att glädjas åt, att man liksom inte vill tänka på ”fallet Wandell”.

Värvningen av Håkan Bogg måste betraktas som klockren och med Timo Pärssinen tillbaka har plötsligt Timrå fått två högkaratiga kedjeformationer. Det är väl bara att försöka blunda och svälja när den Fredrik Hynning ser alltför tam och mesig ut i egen zon. I moståndarnas är ju Pärssinen—Bogg—Hynning en attraktion!

De stora sorgebarnen för tillfället är arbetsmyrorna Oscar Sundh och Anton Axelsson, som jobbar och slitet hur hängivet som helst. Men det räcker liksom inte ändå. Speciellt i Sundhs fall är statistiken beklämmande: ett mål på 26 matcher. Huh och puh.

Vågar vi hoppas på ett uppvaknande likt det Tomas Skogs svarade för i går kväll?