Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vill Magdalena Andersson bygga upp ett skuldberg igen?

I valrörelsen 2014 lanserade den dåvarande finansministern Anders Borg (M) principen om att alla förslag skulle finansieras "krona för krona".

Annons

Detta som ett led i arbetet med att föra ekonomin tillbaka till överskott. Väljarnas höga förtroende för Alliansens, och i synnerhet för finansminister Borgs, förmåga att hushålla med resurserna när det blåste, gjorde att Socialdemokraterna kände sig tvingade att snabbt ansluta sig till principen för att inte framstå som ekonomiskt oansvariga.

Efter valet har regeringen sedan gjort allt den kan för att rasera det förtroende den S eventuellt byggde upp. Ambitionen att ensidigt, och helst utan en utredning först, överge det överskottsmål som har tjänat Sverige väl, var en sak regeringen var snabbt ute med.

Det kan i och för sig finnas fog för att förändra mål över tid. överskottsmålet infördes till exempel i en tid när Sverige var högt skuldsatt, något som inte längre är fallet. Men när en politik har fungerat så är det klokt att inte överge den utan att först åtminstone utreda vilka konsekvenser det skulle få.

I en intervju i Ekot i lördags meddelade finansminister Magdalena Andersson (S) nu också att regeringen slopar principen om finansiering "krona för krona". Regeringen öppnar för att finansiera fler av sina politiska förslag med lånade pengar. Utöver att det är ännu ett exempel på att regeringen säger en sak före valet och en annan efter, så är utvecklingen oroväckande. Självklart ska långsiktiga investeringar – i till exempel infrastruktur – kunna lånefinansieras, men att låna till reformer som ökar de löpande kostnaderna är inte klok politik.

Lägger regeringen sådana förslag så bör de finansieras genom att kostnaderna täcks av det eventuella reformutrymme som uppstår när ekonomin växer, av minskade kostnader på andra områden eller av höjda skatter.

Det är rimligt att under lågkonjunktur kunna stimulera ekonomin genom att låta statsbudgeten gå med underskott, men det bygger på att det också finns vilja och förmåga att strama åt och låta ekonomin gå med överskott i goda tider. Tyvärr är det för politiker alltid mycket lättare att motivera underskott i dåliga tider än det är att försvara återhållsamhet när det går bra. Om inte annat är det därför bra med att ha mätbara mål – som att budgeten ska gå mer överskott eller för den delen vara balanserad – över en konjunkturcykel.

Annars riskerar vi bara att återgå till en situation där Sverige återigen bygger upp ett skuldberg, något som vi förr eller senare kommer att behöva betala för i form av nedskärningar och uteblivna satsningar. Att regeringen både vill slopa överskottsmålet och "krona för krona"-principen skickar en signal om att det här med att ha ordning och reda i finanserna inte längre är särskilt viktigt. Det är en mycket oroväckande utveckling.