Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Villkorslöst stöd till Lars Vilks

Den numera världsberömde konstnären, och professorn, Lars Vilks hade föreläst lojt i cirka femton minuter om konst som tänjer på gränserna för yttrandefriheten när en grupp upprörda muslimer attackerade honom och avbröt föreläsningen. Händelsen, som väl inte kan ha undgått någon, inträffade på Uppsala universitet förra veckan. Föreläsningen och tumultet som följer går att se bland annat på Upsala Nya Tidnings hemsida eller på Youtube.

För mig som icketroende är de bilder Vilks visar inte särskilt uppseendeväckande: det är bland annat Jesus på korset nedsänkt i urin, de välkända Ecce Homo-bilderna där Jesus utmålas som homosexuell och så är det en film av den iranska konstnären Sooreh Hera som framställer Muhammed som homosexuell. Det är då helvetet bryter loss.

Debatten som har följt därefter är märklig. Det borde vara självklart att, vad man än tycker om Lars Vilks, ställa sig bakom hans rätt att fritt uttrycka sig. Särskilt om man för en stund bortser från hans tecknade Muhammed som en rondellhund – är det möjligt? – och betänker att han i det aktuella fallet var en konstnär som föreläser om konstens gränser på Sveriges äldsta universitet.

Mattias Gardell, professor i jämförande religionsvetenskap, skrev i UNT efter attacken att föreläsningen aldrig borde ha hållits. Om man inte ens inom den akademiska världen skall kunna diskutera den typen av frågor på ett civiliserat sätt, var ska det då ske?

Förvånansvärt många debattörer svävar på målet när det gäller att försvara Vilks rätt att uttrycka sig – i en enkät med Sydsvenskan så ger både Peter Eriksson (MP) och Lars Ohly (V) uttryck för åsikten att Vilks liksom får skylla sig själv. Det är barockt.

Få säger förvisso rakt ut att han skall förbjudas att visa sin konst, men alltför många villkorar sitt stöd till honom. Nästan som att han får skylla sig själv när han väljer att provocera. Under rubriken Att såra är väl ingen konst skrev nyligen Peter Kadhammar, kolumnist i Sveriges största tidning Aftonbladet, att Vilks riktar med stor precision och envetenhet in sig på ett tabu för en minoritet i vårt land, muslimerna.

Är det verkligen så?

På den föreläsning som Vilks höll på Uppsala universitet så gick han, som jag nämnde tidigare, igenom ett flertal exempel – historiska såväl som nutida – där konstnärer har provocerat och testat gränser. Påfallande ofta har det historiskt varit kristendomen som haft konstnärernas udd emot sig.

En vanligt förekommande invändning mot detta är att kritik mot kristendomen är en kritik mot makten; att man då sparkar uppåt. Detta medan konst som driver med eller är kritisk till islam handlar om att trampa på en redan utsatt grupp; att sparka nedåt.

Det är möjligen – men jag är verkligen inte övertygad om att det verkligen är så – sant vad det gäller rondellhunden och Jyllands-Postens karikatyrer av Muhammed med en bomb i turbanen, däremot kan väl en akademisk föreläsning om vad man får och inte får säga, och historiska exempel på detta, inte sägas sparka åt någotdera hållet? Att hålla föreläsningen utan att faktiskt visa de verk som det pratas om skulle bli minst sagt andefattigt.

Visst är Vilks en provokatör. Därom råder det inga tvivel. Men att han med stor precision och envetenhet skulle rikta sig mot muslimer kan jag inte se. Om så vore fallet torde väl Vilks ha följt upp sin rondellhund med ytterligare en mängd teckningar på Muhammed i olika ofördelaktiga situationer? Det har han inte gjort. Men han förbehåller sig rätten att i framtiden få teckna sådana och vägrar att be om ursäkt för den teckning han har ritat. Det är faktiskt den enda rimliga hållningen.

Att be om ursäkt för något som konstnärer, författare och aktivister har slagits för genom historien – rätten att få yttra sig fritt – vore ett stort bakslag. Jag tycker snarare att det är tvärtom; att det är viktigare än någonsin att försvara den rätten.

När yttrandefriheten verkligen ifrågasätts blir det extra viktigt att försvara den utan att darra på målet.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel