Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Eva vet hur det känns att vinna EM-guld

EM-semifinal mot Norge i kväll och ännu en chans för Sveriges fotbollsdamer att spela en stor mästerskapsfinal. Första — och enda — gången det blivit svenskt guld handlade det också om ett avgörande på engelsk mark. — Straffarna mot England i Luton. Dom glömmer jag aldrig, skrattar Eva Andersson.

Annons
Tre Medelpadsfostrade spelare ingick i det svenska guldlaget. Förutom mittfältsstrategen Andersson handlade det om målvakten Elisabeth Leidinge och forwarden Karin Ödlund.
Men det var Pia Sundhage som blev den stora matchvinnaren, genom att slå in den sista och avgörande straffen, minns Eva Andersson, på den tiden \"Lill-Eva\" med hela fotbolls-Sundsvall och en av landets absolut bästa spelare.
Om hon slog in \"sin\" stramare i ösregnet?
Jodå, visst gjorde hon det. Och Sverige vann dubbelmötet. 10 och 01 utmynnade i förlängning och straffar efter andra matchen. Till slut alltså 43.
Då, för 21 år sedan, hade damfotbollen börjat slå igenom på allvar. 1980-talet präglades av den första riktigt stora boomen medialt och namn som just Elisabeth Leidinge, Eva Andersson, Pia Sundhage och Anette Börjesson blev välkända rubriknamn.
Även om sporten var ganska ung på tjejsidan hade ju vi i Sverige hållit på litet längre än många andra länder och var också världsledande på den tiden. Utvecklingen började ta fart, men vi var bäst och skulle förstås kunna ta hem den där första EM-titeln, berättar Eva, som tycker det är naturligt och bra för sporten att det numera är hårdare konkurrens.
Däremot hade jag väntat mig att kvaliteten på spelet skulle vara bättre, och det gäller också den individuella skickligheten hos många av landslagsspelarna. De flesta är ju heltids- eller deltidsproffs nuförtiden och ser ut som \"ritktiga fotbollsspelare\" rent fysiskt. Men sedan stämmer det inte riktigt...
Eva började lira med killarna i Kubens knattelag i början på 70-talet och blev Lill-Eva hos omgivningen på Skönsmon när hon redan som 11-åring tog plats i klubbens damlag.
Sedan fortsatte det i GIF Sundsvall, svenska landslaget och Öxabäcks IF innan elitkarriären avrundades i SDFF, där det tyvärr blev ett närmast abrupt slut en vårdag på Skellefteås konstgräsmatta.
Jag blev mamma -88 och höll uppe då, men tränade för en comeback året därefter. Och i sista träningsmatchen kraschade jag ena knät.
Det mesta var trasigt, men tack vare en akut operation fixades det till så pass att jag kunde spela större delen av säsongen 1990 utan bakre korsband, och även därefter har jag till och från kunnat hålla igång. Mest för skojs skull och i år är det extra kul, då vi är ett gäng veteraner som börjat spela tillsammans i Nedansjö.
Även i umgänget på division III-planerna här i Medelpad förvånas 42-åriga Eva Andersson över den i hennes ögon litet skrala nivån.
Jag vet inte vad det är för fel när tjejer som hållit på sedan 67-årsåldern gör så uppenbara fel, vid uppspel, inkast, andra fasta situationer och allt vad det kan vara. Kanske ser man för lite på fotboll över huvud taget. Både här lokalt och när man ser på internationella matcher verkar många spelare springa och spela utan att tänka efter...
Rent taktiskt tror jag många skulle tjäna på att se mer på herrfotboll och ta lärdom från deras sätt att spela, säger Lill-Eva, som själv sällan eller aldrig missar en GIF-match i IP.
Kvällens EM-semifinal är hon dock inte riktigt säker på att hon hinner se direkt.
Vi spelar själva (mot SDFF:s farmarlag, Sundsvalls FK), så det blir kanske till att spela in matchen på video. För missa den, det vill jag i alla fall inte...

Fakta Eva Andersson
Ålder: 42.
Bor: På Skönsmon, Sundsvall.
Yrke: Undersköterska.
Meriter: Stor Tjej i svensk fotboll. 36 A-landskamper/7 mål. EM-guld 1984. Årets spelare i Sverige 1985. ST-pokalvinnare 1985. Allsvensk i GIF Sundsvall, Öxabäcks IF, Sundsvalls DFF. SM-guld och cupguld med Öxabäck.

Mer läsning

Annons