Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tränarbyte ett måste – igen

Annons
Ny start. Nya mål. Med i stort sett samma trupp.
Då krävs också en ny lagledning.
Alltså: dags för tränarbyte i GIF Sundsvall igen. Det femte sedan Anders Grönhagen lämnade över som rorsman för GIF-skutan senhösten 2001.
Jag har tidigare pekat på behovet av kontinuitet vad gäller tränare och spelstil, och jag tror och tycker fortfarande att Anders Högman i grunden är mycket väl skickad att träna och leda ett elitlag i fotboll.
Men inte här och nu. Eller rättare sagt: inte efter söndagens evakueringsmatch mot Örgryte hemma i Idrottsparken.
Genom sin kompromisslösa hållning gentemot flera av Giffarnas äldsta och namnkunnigaste spelare, som tvingats se flesta av slutspurtens matcher från bänken eller läktaren, skulle Högman som fortsatt huvudtränare stå inför en närmast omöjlig uppgift. Ja, som jag ser det är han till och med körd som assisterande tränare inför nästa år. Ni kan ju tänka er själva vilken status han har hos namn som Johan Andersson, Andreas Hermansson och Donatas Vencevicius.
Som tur är slipper jag räkna in Djurgårdslånet Tomas Backman i denna skara och det finns tyvärr fler spelare som haft svårt att färga in och ta sig ur det berömda kylskåpet...
Att spelare prioriteras olika av olika tränare är i och för sig inget märkligt. Och det vanligaste sättet att komma åt problemet inför ett nytt spelår är att göra en ordentlig storstädning.
Endera i spelartruppen. Eller också på ledarsidan.
I Giffarnas fall har man nu tidigt bestämt sig för att behålla stommen från i år, där snart sagt varje spelare för tillfället har kontrakt i en eller annan form, och där optionsår och klausuler hit och dit gör att klubbledningen tycker sig förfoga över en trupp som håller både för spel och inkomstbringande försäljningar.
Men målet sägs alltså vara att behålla så många som möjligt och då har man alltså indirekt valt bort Anders Högman.
Om jag känner Högman rätt tänker och känner han ungefär likadant.
För att kunna stanna kvar och fortsätta bygga och driva det här laget på sitt sätt skulle minst fyra-fem man, kanske ännu fler, behöva bytas ut.
Sedan kan man förstås också vända på det hela och konfrontera spelargruppen riktigt ordentligt och min fråga är då: vem duger egentligen?
Eller: vad krävs egentligen för att få stabilitet, fart och fason på GIF Sundsvall.
När \"Grönis\" gick in på sitt tredje tränarår gnälldes det på tråkiga träningar.
När Per-Joar Hansen och Patrick Walker körde racet gnyddes det över det dubbelbottnade ledarskapet med en auktoritär typ och en flummig visionär.
När Rikard Norling kompletterade \"Paddy\" gick snacket om alltför adrenalinfria träningar fyllda av teori och taktik på en närmast akademisk nivå.
Sen kom Jan Halvor Halvorsen och då hände...ja, vadå?
Ingen verkade fatta nånting.
Det skulle göras många mål, medan det inte spelade någon roll om det var tätt bakåt. Och det skulle vara två balansspelare centralt på mittfältet. Inget höll fullt ut.
Anders Högman tog över med Mika Sankala som andreman i ett tacksamt läge. Allt att vinna inget att förlora, ni vet.
Ni vet också att det \"nya\", lovande laget, trots det gamla 442-tänket, förlorade. Och då är det alltså hög tid att testa nytt. Igen...
Styrelsen, då? Och klubbchefen Urban Hagblom? Ska det inte bytas ut pjäser där också?
Nja, inte nödvändigtvis.
Som jag ser det är det faktiskt viktigare än någonsin med Hagblom kvar på posten som operativ verksamhetschef.
Ska GIF Sundsvall tillbaka till Allsvenskan så snabbt som möjligt krävs folk som är engagerade utöver det vanliga. Som brinner för uppgiften att åter placera Sundsvall på den allsvenska fotbollskartan.
Ifråga om engagemang finns det nog ingen som slår Urban Hagblom.
Kunskap om vad som krävs för att ta steget upp och tillhöra den allsvenska familjen är också ovärderligt i sammanhanget.
Den kunskapen har Giffarna och Urban. Och det betyder också att Giffarna kommer att ta sig tillbaka. Frågan är bara när?

Mer läsning

Annons