Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dagboksdokument om Förintelsen

Annons
Anne Franks dagbok
Anne Frank
Norstedts
Översättning: Per Holmer

Anne Franks dagbok är ett av de allra viktigaste dokumenten från den tyska Förintelsen och förföljelsen av judar i både Tyskland och utomlands. Den utkom i förkortad version 1947. Nu ges för första gången ut i sin helhet på svenska.
Boken handlar om Anne Frank och hennes familj som flydde undan nazisterna och gömde sig i en lagerlokal i centrala Amsterdam i två år. Anne Frank föddes den 12 juni 1929. Tills hon var fyra år bodde hon i Frankfurt. Sedan tvingades familjen att flytta till Holland 1933, undan förföljelserna av judarna i Tyskland.
Anne Frank var bara tretton år när hon och hennes familj, släktingar och bekanta tvingades gömma sig för att överleva nazisternas förföljelser i Holland. I hennes dagbok får vi följa hur hon, trots sin påtvingade isolering, på ett fantastiskt sätt både lyckas skildra den yttre omvärlden och sitt eget liv i isolering tillsammans med åtta andra personer, som kämpar mot hunger och den ständiga rädslan för att bli upptäckta och dödade.
I augusti 1944 avslöjades gömstället. Anne Frank dog i koncentrationslägret i Bergen-Belsen tre månader före sin sextonårsdag.
Efter pogromerna 1938 flydde Anne Franks bägge morbröder och hamnade i trygghet i Nordamerika. Två år senare tog all frihet slut alla judar i Tyskland.
Judar måste bära judestjärna. Judar måste lämna in sina cyklar. Judar får inte åka spårvagn. Judar får inte åka bil, inte ens privat. Judar får bara handla mellan kl 15.00 17.00.
Judar får bara gå till en judisk frisör. Judar får får inte besöka teatrar, biografer och andra nöjeslokaler. Judar äger inte tillträde till badhus och inte heller till idrottsplatser. Judar får inte sitta ute i trädgården efter klockan åtta på kvällen, inte ens hos bekanta. Kort sagt: friheten blev så starkt beskuren att de flesta judar inte tordes göra någonting alls.
Sedan följde händelserna slag i slag. Först den stora plundringen av judarna. Sedan deportationen och förintelsen av många judar. Att inte fler tyskar opponerade sig mot dessa omänskliga tvångsåtgärder och vidrigheter har aldrig upphört att förvåna mig.
Den mest trovärdiga förklaringen ger den tyske historikern Götz Aly i den tyska, nyligen utkomna men ännu ej till svenska översatta boken Hitlers Volksstaat, Raub, Rassenkrieg und Nationaler Sozialismus (S Fischer Förlag, Tyskland, 2005). Han menar att majoriteten av tyskarna tjänade ekonomiskt på Hitlers plundringar, så länge landet hade framgång i uppbyggnaden av landet och i kriget. Det var därför det bara förekom enstaka lama protester i det egna landet. Själv delar jag Alys uppfattning.
Anne Frank förde dagbok från den 12 juni 1942 till den 1 augusti 1944. Från början skrev hon sina brev enbart för sig själv. Våren 1944, när hon hörde undervisningsministern i exil tala på Radio Oranje (holländsk radiosändare stationerad i London och organ för exilregeringen) bestämde hon sig för att efter kriget publicera en bok baserad på dagboken.
Det är lätt att känna odelad sympati med Anne Frank när hon skriver varför det inte finns någon större fiendeskap på jorden än den mellan tyskar och judar. Hon berättar hur rädd hon själv är för att hamna i händerna på de värsta bödlar som världen någonsin skådat. Hennes rädsla visar sig ju vara befogad. När gömstället till sist avslöjas avrättas allihop. Bara för att de är judar.
Den starka och självupplevda berättelsen i dagboken om hennes alltför korta liv känns även i vår tid mycket viktig. Jag känner stor tacksamhet mot hennes far Otto Frank, som efter hennes död hade styrkan att tillmötesgå sin dotters önskan och publicera hennes dagbok som i dag äntligen finns utgiven i oavkortad version.

Mer läsning

Annons