Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den tvekande polemikern

/

Annons
BOK
Gunnar Harding (red): De 9. Litterär kalender 2005.
Norstedts

På bilder förefaller Karl Vennberg blid, vänlig, litet blyg kanske. Medan han fortfarande var kulturchef på Aftonbladet sågs han som vänsterman: Kalle Vänster. En gång motståndare till tredje ståndpunkten, hopplöst och ohjälpligt fast i en kommunism som vägrade se Sovjetunionen som en omänsklig diktatur. Levde han för något, tycktes det, var det socialismens seger, genom revolution och proletariatets diktatur. Något rämnade kanske bilden när han skrev att det handlade om att vänstern skulle hantera sin besvikelse. Började han tvivla?
Sanningen var att han tvivlat hela tiden, eller rättare kämpat för något att tro på. Efter hans död när livet hann ifatt bilden av honom visade det sig att han trott på både det ena och det andra. När Peter Lutherson, i sin kartläggning av modernismen (där han ställde allt på huvudet) fann dikter av Vennberg med uppenbart nazistiska drag rämnade bilden helt. Snart upptäcktes att han medarbetat i nationalsocialistiska skrifter under kriget.
Nazist alltså? Möjligt förefaller det när den mosaik som var Vennberg nu, några år efter hans död, börjar ta form. I samfundet De nios litterära kalender för året sker det i en utmärkt upplysande essä av Agneta Pleijel och i ett par andra bidrag.
Det är ingen nidbild; tvärtom är det ett sätt att förstå det motsägelsefulla i Vennbergs personlighet och i hans tänkande. Då blir den nazistiska skuggan mindre förvånande.
Vennberg kom från ett strikt frikyrkligt hem i Småland; livet ut, skrev han själv, levde han i ett fadersuppror. Fadern som var stark, intelligent och djupt troende; vilket ungefär var vad Vennberg själv ville vara men aldrig riktigt lyckades bli.
Han försökte dock, i ungdomen med hängiven gudstro, sedan bländad av Tredje riket, Hitler och nazismen. Men liksom Gud inte visat sig vara en hållbar förebild hände samma sak med nazismen varför Vennberg tog det stora men i praktiken ganska korta steget från nationalsocialism till socialism, den kommunistiska versionen.
Där tycktes han finna det engagemang han sökte. Under de många åren på Aftonbladet idkade han detta engagemang på mångahanda vis, i större sammanhang och som mer eller mindre illasinnade nålstick i form av den Innerspalt han uppfann. Polemikern Vennberg hade sin hemvist där. Men trodde han verkligen? Och vart hade Gud i så fall tagit vägen; fadersupproret.
Sanningen är nog att han aldrig riktigt övergivit sin ungdoms tro, eller snarare längtan efter tron; på den punkten var han otrogen Marx.
I Vennbergs poesi är tron ett rutmönster under orden, här och var kommer det till ytan, mindre sakralt än på något vis förnuftsmässigt. Att Vennberg kom att ingå i den bibelkommission som skulle modernisera och marknadsanpassa Den heliga skrift var helt logiskt. Bibliskt bildad var han, med djupa kunskaper i grekiska och en svensk språkkänsla uppövad både som poet och journalist (förmodligen en oslagbar kombination). I kommissionen som sammanträde i det hus på Åsgatan i Uppsala där en gång Pelle Svanslös och Maja Gräddnos bott gjorde Vennberg stora insatser, Om det vittnar kommissionens sekreterare Christer Åsberg i De nios kalender.
Den Vennbergbild som träder fram i kalendern från Kristina Lugns tillbedjan till honom som sin poesis förlösare till Lars Ellströms berättelse om Vennbergs poesi som vardagligt sällskap är ändå splittrad, och därför levande. Ingen helgjuten och alls ingen helt och hållet tilltalande bild; han tycks ha varit en man att både beundra och ta avstånd från.
Agneta Pleijel skildrar detta utmärkt. Hur hon som nyanställd på Aftonbladets kulturredaktion drogs in i det som liknar en trollkrets kring Vennberg. Men sedan både blev ledsen när han inte uppskattade hennes poesidebut och förfärad som när han kallade den kloke polske filosofen Leszek Kolakowski "kräkmedel". Någon helt igenom tilltalande person tycks Vennberg inte varit; sympatisk i umgänget men oförsonlig och förolämpande mot allt och alla han ogillade, i synnerhet i debatter. Hög nivå var det inte alltid.
"Den vanligaste karakteristiken av Vennberg", skriver Pleijel, "gäller hans klyvnad och kluvenhet. Den verkar vara nära nog konstitutionell. Mot klyvnaden ställs hos honom ofta kravet på en absoluthet i åsikter, ordval och estetik."
Någon harmonisk människa var han knappast. Medan han sökte något säkert och absolut präglades han i stället av dessa motsägelser. Att han var först nazist, sedan kommunist blir inte överraskande, inte heller att gudslängtan motsades av ateismen. Det möjligen förvånande är att han inte bröts sönder av dessa motsatser.
I stället gjorde han polemisk metod av dem, och skrev en poesi som på något sätt lyckades vara både tilltalande och frånstötande.
Vennberg är den litterära kalenderns dominerande gestalt. Men här finns mer.
Magnus William Olsson skriver om Fröding, Birgitta Holm om kvinnlig sammanhållning, Gunnar Graumann om melankoli. Och dikter av Margareta Renberg, engångspoet med samlingen "En tatuerad dams memoarer". Och Stephen Farran-Lee intervjuar Klas Östergren, årets mottagare av De nios stora pris. Med mera.

Bildtext:

Karl Vennberg: nazist och kommunist på samma gång.

Foto:

Janerik Henriksson

Mer läsning

Annons