Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Döden och det eviga straffet

/

BOK Bengt Ankarloo: Helvetet. Historiska Media

Annons
Det var utifrån Jesaja och andra spridda textfragment från Gamla och Nya Testamentet som kyrkofäderna och de medeltida teologerna systematiskt fogade samman bilden av det kristna helvetet, den avgrund där Guds fiender plågas i all evighet.

I sin bok Helvetet visar författaren och professorn emeritus i historia Bengt Ankarloo på ett lysande sätt och med många illustrationer, hur bilden av helvetet har uppkommit, och hur den har förändrats genom historiens gång.

Helvetet var en kristen inrättning, konstaterar han. Den lånade visserligen yttre drag från judarnas och grekernas dödsriken scheol och hades. Men helvetet som en plats för de fördömda, som underkastas de eviga straffen, var i de flesta avseenden något helt annat än de skuggrikaen som omtalas i Odyssén och Gamla Testmentet.

Gamla Testamentets äldsta böcker innehåller sådana förbud som gudomliga straff. De som avfaller från Jahve och dyrkar främmande gudar, dem skall han hemsöka med förskräckliga olyckor, med tärande sjukdomar och febrar, så att deras ögon försmäktar och deras själ förtvinar; de skall förgäves så sin säd, ty deras fiende skall äta den.

Han skall krossa deras stolta makt och låta deras himmel bli järn och deras jord som koppar. Och deras möda skall vara förspilld, ty deras jord skall icke giva sin gröda, och träden i landet skall icke bära frukt ( 3 Mos.26:14-21) Den för alla rättssinnade så stötande världsliga sanningen, att det inte sällan går väl för de värsta förbrytarna under jordelivet, får alltså sin korrigering efter döden.

De fördömdas värsta synder är fyra; falskhet, girighet, missämja och brist på bamhärtighet

Nyanseringen av helvetesstraffen har sin grund i den grad av ondska som de fördömda uppvisat i jordelivet. Den skarpa uppdelningen i evigt förtappade och saligen frälsta borde framstå som stötande om man besinnar, att bara ett fåtal människor är alltigenom goda (boni) eller onda (mali). Augustinus inför därför två mellankategorier, de inte fullkomligt goda (non valde boni), som uppnår frälsning först efter en prövotid, och de inte fullkomligt onda (non valdi mali) som kan unnas något lindrigare straff i evigheten.

Caesarius av Arles (470 543) förkunnade i Augustinus efterföljd, att helvetet är ett tillstånd av evig död, plågsamt inte bara genom Guds frånvaro utan också genom den eviga elden. \"Helvetets brinnande grop kommer att öppnas och en väg leda ner till den, men ingen tillbaka. Porten in i avgrunden är vid, men när den väl slutits kan ingen därinnanför längre få luft att andas med\"

Perioden mellan den individuella döden och den gemensamma yttersta domen kallades ofta interim (lat. \"under tiden\"). Vad hände då under denna period av väntan ? Den döda kroppen gick föruttnelse och upplösning till mötes. Men den frigjorda själen var enligt doktrinen odödlig och måste hitta något rum, där den kunde avvakta de yttersta tiderna.

Det är Kristus själv som i samband med den yttersta domen kommer att skicka syndarna till den eviga elden; deras kroppar bibehåller sin åldrande gestalt med alla skröpligheter. Deras straff är evigt och utan hopp.

Endast det kristna dopet befriade människan från arvssynden och banade väg till paradiset. Men det är bara de som sedan också skött sig i livet som får uppleva ynnersten att leva länge, dö mätt av år har rätten att få en ordentlig begravning, för att sedan skåda paradiset.

Denna starka dualism mellan ond och god princip är också tydlig i Nya Testamentet. En flitig bibelforskare har räknat ut att, att det finns 568 hänvisningar till djävulen och hans demoner jämfört med 340 till Den Helige Ande och 604 till gudomliga mirakler.

Tanken att man bokstavligen kunde piska eller eljest pina djävulen ur kroppen var vanlig i den demonologiska litteraturen ännu under de stora häxprocesserna på 1600-talet och användes också som argument för bruket av tortyr i domstolarna.

Eftersom de onda demonerna tycks finnas överallt och i stor mängd var risken också stor att de tog sig in i en människas kropp, vanligen genom munnen. Det ansågs därför viktigt att man läste och gjorde korstecken över maten, innan man börjar äta. Något som fortfarande förekommer i många katolska hem.

Bruket av vigvatten ansågs också vara verksamt. När man vid invigningen av en kyrka stänkte vigvatten överallt på murar och golv, lustration, var syftet att driva ut alla onda andar så att rummet kunde bli heligt. Vigvatten och exorcismer var för medeltidsmännsikan vad desinficeringsvätska och pencilintabletter har blivit för oss, skriver Ankarloo.Den osynlige fienden är den farligaste.

I allmänhet menade dock teologerna, att de saligas krets var mycket liten och att man måste räkna med att den stora majoriteten av mänskligheten inte hade kvalificerat sig för en omdelbar tillgång till den eviga saligheten. Och denna stora majoritet ställde sig då inför den föga evangeliska frågan, om de genaste efter döden skulle hamna i helvetet eller om det fanns något tillstånd av väntan, innan dombasunen ljöd.

I den rådande officiella doktrinen skedde emellertid en klar positionsbestämmelse först vid det ekumeniska konciliet i Lyon. Bland de olika lärosatser som hade föreslagits godgändes den som hävdade, att de fördömda genast vid sin död träder ner i helvetet (mox in infernum descendere).

Först under 1900-talet sker en försiktig öppning mot en gudomlig bamhärtighet också bortom döden. Vilket vi alla dödliga har anledning att vara tacksamma för. Det sker i form av en handbok i eskatologi, skriven av den blivande kardinalen, kyrkofursten och sedemera påven Joseph Ratzinger. Handboken gavs ut 1977. Ratzinger menar att helvetet inte är ett hot mot de andra utan en uppfordran att blicka in i det egna samvetet.

I sina skrifter visar Joseph Ratzinger också hur tiderna har förändrats, och vi med dem. Han blev också katolikernas självklara val av den senaste påvevalet 2005. Numera kallas han för påven Benedictus XVI. Han bad visserligen till Gud att slippa men hörsammades inte. När han kom närmare omröstningen och fick fler och fler röster upplevde han det som han kom närmare \"giljotinen\". Men ingenting hjälpte.. Den 78 årige Ratzinger valdes till ny påve den 19 april 2005, efter fyra omröstningar på ett dygn. Det var ett av de snabbaste påvevalen någonsin.

Han menar också att tron på en allomfattande bamhärtighet inte kan betraktas som en etablerad teori eller teologisk dogm, men den dyker upp i en eller annan form genom hela kyrkans historia som en bön bland dem som lider och hoppas på tron. Men den som dör i dödssynd utan ånger och utan försoning med Gud är genom sitt eget fria val avskild från Honom. Det är denna självvalda eviga avskildhet från gemenskapen med Gud och heliga som vi borde beteckna med ordet \"helvetet\".

Mer läsning

Annons