Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En elitists dagbok

BOK
Anders Björnsson: Generationen utan uppdrag. Politiska journaler. Hjalmarson&Högberg

Annons
Det är en elitist som talar i Anders Björnssons dagbok Generationen utan uppdrag. Han resonerar om hur viktigt det är att upprätta ett aktivt medborgarskap, byggt på ett individuellt engagemang, men han kan inte frigöra sig från att veta bättre än de flesta. Ett arv från den tid då han tillhörde Clarté och gruppen kring kinakommunisterna åren kring 1970. Sedan dess har han hunnit med att vara uppmärksammad journalist på kulturradion, chef för Svenska Dagbladets essäer (innan tidningen krymptes till format och ambition), var sedan chefredaktör för den lovande Dagens Forskning (innan den ströps i förtid av finansiärerna) och är nu fri skribent med stort historieintresse och ordförande i Humanistiska förbundet. Björnssons tes är att vänsterupprorets deltagare låste sig vid att ha den rätta ståndpunkten, det var en fråga om moral, om något absolut. Detta var, menar han, dygd i Aristoteles mening, dygd som en egenskap. Så annorlunda det kunde ha blivit om vänstergrupperna hade anammat Macchiavellis uppfattning att dygd visar sig i handling, i praktisk verksamhet. Då hade inte "de bästa" (eliten!) dragit sig tillbaka från politiken till passivitet och bitterhet, hävdar Anders Björnsson. De är nu "generationen utan uppdrag", som står utanför politiken. Det där är en väldig överdrift. Dels var ju inte alls större delen av generationen engagerade i vänsterupproret, dels har många därifrån inte passiviserats utan agerar alltjämt i opinionsbildning, som Björnsson själv, i forskning, i förvaltning och kan påverka. Deras åsikter har tack och lov förändrats men insikter om rättvisor och orättvisor lever kvar - och det är nyttigt för samhällsdebatten. Men visst hade en del av dem behövts i partipolitiken! Att publicera en dagbok med reflexioner som sträcker sig över ett knappt år (2004) är pretentiöst. Och helt lever Björnsson inte upp till de höga intellektuella krav som han ställer på andra. Dagboksformen ger bara brottstycken, läsningen blir splittrad. Det blir inte bättre av alla förbipasserande bekanta, bara angivna som signaturer. En blinkning till redan införstådda. Ändå är detta ett läsvärt personligt dokument från en människa med egen integritet. På den punkten lever Björnsson upp till sina mål: han tänker själv, han är oberoende. Han kryddar sina iakttagelser med stimulerande intryck från den internationella bokfloden, liksom mer konkret sina många maträtter. Den välkammade svenska debatten behöver personer som struntar i lojaliteter och lämpliga uppfattningar. Utan att därför som poppiga krönikörer tycka till hur som helst för att nå maximal uppmärksamhet. Anders Björnsson presenterar argument och grundval för sina åsikter. Man får möta en person som sätter kvalitet i centrum inom kultur, skola och forskning, som försvarar välfärdsstaten, som vill ha ett starkare nationellt försvar, som är mycket kritisk till maktöverföring till EU, till krigen mot Jugoslavien och Irak och som menar att "huvuduppgiften" nu är att få bort den socialdemokratiska regeringen. Vad kallar man en sådan skvader? "En preussisk värdekonservativ" benämns han av en av sina många bekanta. Men därtill också en engagerad vän av det muslimska och av Turkiets medverkan i EU. Hans kommunistiska förflutna visar sig med fantomsmärtor i en del resonemang. Låt gå för att socialism och kapitalism utgår från samma grund av framtidstro och drivkrafter, den kommunistiska samhällsbyggnaden ser han "som en uppförstorad kapitalistisk megakoncern". Men att det sedan gick så galet förklarar han med att "socialismen hetsades fram"! Alla systemskiften har sina vinnare och förlorare, resonerar han kallt (och marxistiskt). Som om maktmonopol och elittänkande inte hade någon skuld! Samma blindhet för de praktiska förhållandena i de socialistiska samhällena visar han när han påstår att det där hela tiden uppstod "motsamhällen" - annars hade inte förföljelsen kunnat motiveras. Några motsamhällen fanns inte i Stalins Sovjet, inte i Östeuropa före Solidaritet i Polen 1979. Riktigt illa blir det när han indignerat och med all rätt tar avstånd från "västvärldens vidriga brott" mot civila i Irak. Slutsats: "Visst borde man kunna mörda dessa mördare." Detta är återfall till brutalaste demagogi! Nog borde ordföranden i Humanistiska förbundet företräda bättre delar av kulturarvet. Däremot har Björnsson en viktig poäng när han, tvärs över ideologiska byggen, hävdar att vänsterupproret hade samma svaghet som dagens kamp mot terrorismen. Allt har fått vika för ett enda överordnat mål, detaljfrågor sopas undan. "Politik som predikan." Totallösningar, från vilket håll de än kommer, leder vilse. Bestämdhet utesluter inte nyanser, inte personlig hållning. Björnsson visar detta i sin dagbok.

Mer läsning

Annons