Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En radio i maktens tjänst

/

BOK Göran Elgemyr: Får jag be om en kommentar? Yttrandefriheten i svensk radio 1925-1960. Stiftelsen etermedierna i Sverige.

Annons
När jag för några år sedan intervjuade den österrikiska historikern Anna Maria Sigmund (hon med Nazisternas kvinnor) frågade hon plötsligt:
Känner du till en svensk historiker som heter (nu kommer, tänkte jag, Peter Englund, Alf W Johansson eller men i stället sa hon:) Göran Elgemyr?
Jag kunde då berätta att vi varit kollegor på Samhällsredaktionen och att jag alltid beundrat Elgemyr eftersom det alltid fanns en gedigen botten i hans radioreportage. Han var en av de få som inte bara pratade om vilken guldgruva radioarkivet är utan verkligen utnyttjade det.
Nu har den historiskt bevandrade Elgemyr kommit ut med en intressant bok som ger perspektiv på tillvaron för varje radiojournalist. Den tjocka boken (535 sidor) har den avslöjande titeln Får jag be om en kommentar? och beskriver Sveriges Radio, eller Radiotjänst som företaget hette de första årtiondena, fram till 1960-talet och kanaluppdelningarna.
Det är både med skammens rodnad och med stolthet som jag med Elgemyrs hjälp gör djupdykningen i Sveriges Radios historia. Skamligt är politikernas fullständigt ohöljda inblandning i programverksamheten och det starka beroendeförhållande till staten som företaget tvingades till. Typiskt nog var koncessionstidens längd de första åren bara ett år i taget. Det var en osäker tillvaro och visst säger det också något om det gungfly som heter radiosändningar att företaget först 1961 fick ett eget radiohus. Styrelsen hade fullt sjå hela tiden. Elgemyr skriver att \"långt in på 1950-talet [fördes] småärenden som korta ledigheter, vikariat, enskilda löneförhöjningar och utlandsresor till styrelsenivå, liksom frågan om programtjänstmännen skulle få ta med sig en bärbar bandspelare på utlandsresan eller inte\". Att journalisterna kallades \"programtjänstemän\" skvallrar en hel del om Radiotjänsts ämbetsmannalika ställning. Ordning och reda skulle det vara. En nyårssändning år 1926 från Falu radioklubb fick avbrytas eftersom den var alltför uppsluppen.
En tidig vakthund blev Radionämnden som hade hela tjugofyra ledamöter när den var som störst. UD: s pressbyråchef var självskriven medlem eftersom utrikespolitiken var ett känsligt ämne. En del mumier skaffade sig ordentligt med sittfläsk. En ledamot, Gunnar Hirdman, satt i Radionämnden från 1935 och fram till sin död 1965. Varför han inte satt kvar också efter sin död framgår inte.
Eftersom pressen var huvudägare fick bara TT sända nyheter i radion. Det dröjde ända fram till 1956 innan Radiotjänst kunde börja med egna nyhetssändningar. Den tekniska bromsklossen hette Telegrafstyrelsen som bland annat försenade FM-tekniken.
De första årtiondenas programtjänstemän var manliga akademiker vilket starkt präglade programutbudet. Alla program var manusbundna och manusen granskades i förväg. Myndighetstilltron var total och samförståndsandan utbredd. Gång på gång träder radion in \"i den socialdemokratiska regeringens tjänst för att jämna marken för olika socialpolitiska reformer\". Det första stora sociala reportaget, Lubbe Nordströms granskning av det lortiga Sverige, gjordes 1938. Den förste icke akademikern anställdes 1945, det var Lennart Hyland som liksom Sven Jerring snabbt seglade upp som en ledande journalist. Kvinnorna lyste med sin frånvaro men kom med under beredskapsåren för att undervisa om hur \"hus och hem\" bör skötas.
Det var lågt i tak när det gällde utrikespolitiken. Spanska inbördeskriget undveks nogsamt som ämne. Försiktigheten vid utbrottet av andra världskriget var lika stor som tyskvänligheten. Ett försök att sända Sven Jerring på reportageresa till krigets Finland och Estland avslogs 1941 av utrikesministern Günther. Ockupationen av Danmark och Norge gick nästan obemärkt förbi. Dagens eko, skriver Elgemyr, \"blev under krigsåren till mycket stor del ett organ för myndigheterna\". Först hösten 1944, när Hitlertysklands undergång var helt uppenbar, blev radion lite kaxigare. Man skäms, retroaktivt.
Mycket får man lära sig av kunnige och omdömesgille Elgemyr. Bara då och då sätter jag frågetecken i marginalen, till exempel hans ömmanden att begränsningen av kommunisterna \"utgör en avsevärd begränsning av yttrandefriheten i radio\". På denna punkt hade Elgemyr gärna fått vara mer problematiserande i sina resonemang. En klassisk filosofisk fråga lyder: Hur tolerant ska man vara mot de icke toleranta? Eller: Hur mycket ska icke demokrater få undergräva demokratin? Också en hastig blick i kommunisternas partiprogram eller uttalanden av Stalins hantlangare Hilding Hagberg borde ha lett Elgemyr till en viss förståelse för att reaktionerna blev som de blev. Men detta är randanmärkningar från en erfaren Östeuropakorrespondent som inpå huden upplevt det människofientliga kommunistiska samhällssystemet.
Det är bra att Elgemyr lyfter fram goda journalistiska föredömen, till exempel vilken utomordentlig radiojournalist som Gunnar Helén var. Enligt Elgemyr var Helén, tillsammans med Jerring och Hyland, \"en förnyare av radions programpolitik\". Det är ingen tillfällighet att Elgemyr låter bokens omslag prydas med ett foto på Gunnar Helén som intervjuar Tage Erlander. En viktig anledning till att Helén sade upp sig på radion var just på grund av kritik från statsministern. Tage Erlanders kärlek till radion var mycket begränsad och både hans och hans sekreterare Olof Palmes försök att påverka programutbudet var långt ifrån blygsamma. Men nu var det slut på \"Får jag be om en kommentar-journalistiken\". Radion var inte längre en maktens megafon.
Av cheferna tillskrivs den 1955 tillträdde Olof Rydbeck, \"som uppfattades som högerman\", som den person som hårdast stred för radions integritet och som släppte in kontroversiella ämnen. Av Radiotjänst blev Sveriges radio, mer journalistik och mindre ämbetsverk. Mycket har förändrats, utom humorlösheten hos Radionämnden som bytt namn till Granskningsnämnden. Elgemyr ger flera dräpande inblickar, till exempel vad sagotanten Astrid Lindgren ansåg i nämnden. Undertecknad skulle också kunna bidra med ett aktuellt och tossigt exempel men avstår.
I förordet beklagar Elgemyr att det aldrig blev någon doktorsavhandling. Strunt i det! Mycket finare än att bli doktor är att vara känd bland historiker utomlands. Och att kunna skriva informativt och underhållande. Allt ljus på Elgemyr. Det är han värd.


Mer läsning

Annons